Jag har i förbifarten hört talas om att det för vissa människor har mycket stor betydelse för hur en liten hund ska se ut. Tydligen kallas detta utseende mässiga och i viss mån också egenskapsmässiga särdrag för ras. Ett begrepp som i synnerhet används under uppvisning av olika hundkroppsmodeller. Situationer av hård pälsborstning, kritiska blickar och dömande ord, vilka går ut på att skönhetsmässigt (vilket ironiskt nog gör det hela något illusionärt, då det ligger i betraktarens öga) vinna, i bemärkelse av första plats, eller i form av gott omdöme (dömd av en främling). Personligen har jag turen att värderas mer som en individ än en generaliserad hundstereotyp, men om jag nu skulle säga något om min roll i raseriet som löper genom människors intressen så är jag väl en ChiLhaApsPap-BiPud, ren arabiska i mångas öron kan jag tro, i mina också kan jag tillägga vilket drar mig till minnes ett metaforiskt arabiskt ordspråk;

من جعل نفسه عظما أكلته الكلا

مثل القطط بسبع أرواح

كل كلب ببابه ينبح

كهرة تأكل أولادها

  He kills the peacock for the beauty of its feathers

Snart ska jag bege mig tillsammans med både husse och matte till stadens kärna, centrum i människomun. Dårlandskapet i hundmun, för inte en viskning av naturens tysta sång tränger igenom den bedövande blandning av allting som skrider där; Musik, motorer, människoröster, reklambrus, färger, former, och en explosion av dofter (nyanserna piss, rök, snus, avgaser, snabbmat och i vissa fall olika parfymsorter är vad som nosas mest). I vissa fall kan man uppnå doftupplevelser, bokstavligt talat, utom denna värld (med naturen som utgångspunkt), men också vedervärdigheter för att inte tala om det rungande tempo alla tusentals forserande människoben sätter i huvudet på små hundar. Då och då glimtar det till en apatisk släkting (eller är det en cykel med päls på?)fastknuten i en stolpe någonstanns i sorlet, tyst i kylan så troget väntandes på ett par av alla de hundratals ben som rappt passerar förbi. Ibland kommer benen så nära att de nästan trampar på en, eller knuffar till en i sidan. På denna gudsförgätna plats är respektfulla livsutrymmen mellan olika arter, eller inom arter, totalt glömda. Det råder en tunnelseende ruljans längs de stora gågatorna, där ironiskt nog också de underbaraste doftansamlingarna fastnar. Det finns så att säga alltid något gott i vad som verkar ont. För när vi passerar där, illa kvikt, så drar jag in alla tiders doftdata till arkivet i nosradarn. Men något omtumlad blir jag, nästan yr...

Precis som alla, av mitt hundsläkte, så vet jag hur man under soldansen håller solen i tassarna. Hur man innerligt nuddar i den så att dess strålar rör vid marken precis där ens kära människor ska vandra fram.

Trotts att mattes huvud är fullproppat med arbetsrätts relaterade begrepp så har hon haft en hel del plats åt mig i det. Under dagen har vi, i vår historia tillsammans, efterlämnat oss två mysiga långa vinterpromenader. Jag har passat på att busa med henne osedvanligt mycket för att hjälpa henne att tömma det överfulla huvudet en aning. Helt enkelt ruskat om för att påminna henne om hur högst vansinnigt onödig den administrativa människokunskapen egentligen är, den i hundmun "påhittade kunskapen." För kära matte, hur har du tänkt att det ska gå att tugga på den? - äta den? - sova på den? - leka med den? - och egentligen också älska den som en vän?

Nå kära matte, med det i beräkningen antar jag att du får lite mindre fullproppat huvud...

Ännu en dag under - 30 strecket, och därmed endast snabba poop missioner till världen där ute. Kanske mildras snart kung Bores stilla raseri så att små hundar kan få längre varande dagliga upplevelser av den älskade naturen. Så till ylande önskan;

   ...Oooo du store vintergud

Jag tackar dig för vida vita vidder, svala sköna vindar och glittande skyar.

Men ooo du store vintergud mildra din hårda hand över vovvars ryggar. Låt ditt leende lägga sig över den molntäckta solen, stryk ditt finger längs små fåglars kinder och håll fast den djupa snön under våra tassar,...

Kom och spring med mig,

rusa och kasta snö

jag leker med dig

Vi befinner oss på vinterns ö...

Och träden sträcker sig efter oss

kittlar över våra kroppar

släpper sina starka rötter loss

Dansar med sina höga toppar...

Men ingen hinner med

Vinden bär oss långt bort

Över den vita tidens hed

för i hjärtat är vi av samma sort…

Tidus Clim

Tvåbenta människor kasta loss

Släpp fram er fjättrade livsglädje tillsammans med oss

Stoja, stimma, och rusa på

Minns era inre som vi ger er att nå

Men vi inte här för att vara er till behag

Glädje är inte allt som vi när

Var stolta över vovvar av alla det slag

Inte bara dem som är till mindre besvär

Lyssna och hör nyansen i vad vi ger och vad vi lär

Livet är en utmaning med förändring var dag

Vi hjälper er också att ta nya tag

Vi är starka vänner alltid intill

Som ger er hela världen om ni bara så vill

Vi är trofasta beskyddare från flydda tider

De som i nuet hörsammar dem av er som lider

Vi är vinddrivna, gamla tiders jägare

Vi är dem som fyller era livs bägare…

- Tidus Clim

"En hund har en filosofs själ", något den kloke människomannen Platon yttrade. En av de missioner vårt släkte söker uppfylla i människovärlden är att påminna er om livets godare sidor, om att gladelingen strutta fram längs den väg ert liv banar viftandes på den svans ni också har innombords, tacksamma. Att förlåta, inte ta saker och ting bingande personligt utan att minnas nuet; det som står stilla över tiden ni skapat, skapat för att tro er kontrollera universums rytm. Något vi hundar vet att ni egentligen inte gör, men vi låter er hållas för att vi förlåter. Vårt släkte är inte här som utställningschampions, lydnads mästare eller tjänstefolk, men vi ger er den täckmanteln för att vi älskar er utan fördömelse.

"Every animal knows more than you do.”

—Native American Proverb