Nu mina damer och herrar är det bara någon dag kvar tills matte åter får tillgång till internet...phew min blogg återkomst är därmed att se fram emot.

Tills dess kan jag i alla fall så här en halvlek in på dessa nya tider meddela att jag ordagrant stormtrivs i den nya lägenheten och än mer i de nya bostadsområdet. Jag stormar runt alla rum med överförtjusning och har de senaste dagarna uppnått en nivå av busighet som verkligen inte är av den mänskliga världen. För att inte tala om hur jag flyter ut i den underbara divansoffa som husse och matte införskaffat (till mig), underbara slötider. Detta förstås om jag inte virvlar runt i den med små tigrar, pandor eller andra småtte väsen i mungipan... Idag kom dessutom den kalla vintern åter med - 8 grader och gav den väldiga älven sitt istäcke åter. Så håll till godo för lille vodoo på vidsträckta vidder genom snödrivande stormar under kylan i norr...

"Only god can judge me" som pryder min hals, för ingen människa kan dömma mina vardagshyss efter mitt vackra hår, underbara busighet som underliggande döljer visdom i lagom i dos...

Matte är utan internet fram tills 1 december därmed haglar inte glimtarna ur mitt förträffliga vovveliv lika tätt som bortskämdhetens lysande anlete annars brukar göra. Förhoppningsvis gör jag mig bara mer spännande ur detta hänseende då det blir desto trevligare när jag väl syns till i cyberrymden.

Igår tog i alla fall husse och matte med mig ut på ett urskogsäventyr långt bortom all bebyggelse. Det var isande kallt under tassar och gummisulor men ingen snö, världen var större än någonsin och dofterna slet mig åt alla håll och kanter. Speciellt en av alla hundratals lukter fångade mitt intresse, detta till en sådan grad att jag trodde mig rusa genom en saga omgiven av denna doft i form av ett ljusblått band i luften som min nos hungrigt tuggade i sig. Ett ljusblått band som en, för människor, smarrig godisrem. Plötsligt brast dock den ljusblå remmen av att husse och matte högt hojtade till mig att jag sprang åt fel håll...

Men en liten stund senare fick även husse och matte faktiskt bevittna upphovet till den smarriga doften då vi stötte på en kritvit (tydligen inte blå som dess doft?) hare som förgäves försökte gömma sig i den mörkgröna omgivningen. Vad nu en hare är för något...

Nyss hemkommen efter en harmonisk och aningen meditativ, åtminstone stundtals, promenad med matte. Fortfarande är världen grå och blöt men för att liva upp med lite färg i grådasket har jag busat som en blå dåre. Fullt ös människomedvetslös i alla fall om matte skulle, om så bara för en tillstymmelse, försöka hålla mina takter. Mot slutet av rundan stötte vi dessutom på ett aningens äventyr i en wannabe isbjörn som i vilda fläng kastade sina stora labbar åt mitt håll; hjälp så förvånad jag blev innan jag insåg att det handlade om en kusin. Ni människor har verkligen ett brett spektrum av vovvevarianter att glädje er åt i dessa grå tider. Vi kommer inte bara i alla sorters storlekar och strukturer utan också i regnbågens alla färger. Goa och granna rusar vi på led färgsprakande men färgblinda in i era hjärtan...

Till min väldigt stora sorg har kung Bore återtagit sin vackra snö,...ute är det plusgrader, mörkgrått och slaskigt. Gräset är likgult dränkt av allt smältvatten och mina tassar ständigt blöta och kalla. Min tjocka vinterfäll börjar blir en aning förvirrad i denna vintervärme och styrkan av naturens klara röst i mitt inre har dämpats en aning precis som för renar, rådjur, harar och andra avlägsna släktingar. Ca 300 stycken renar drunknade för några dagar sedan när de skulle passera en is som de äldste vise renarna vandrat över många gånger tidigare så här års. Plötsligt ryckte Bore undan den i generationer så starka ismattan för både klövar och tassar...

Phew äntligen tillbaka men i ett nytt hem, det hela blev en pers utan dess like mest på grund av den mentala omställning denna världsomvändning medfört. När jag äntligen släpptes in bland alla nya möbler tog det ett bra tag innan jag kom till kunglig ro och sans. Av alla korruptionsteorier och andra mysterier i denna värld har jag fortfarande inte förstått hur väggarna i vårt gamla hem flyttats runt i det nya och hur hela vårt hem egentligen hamnat bland nya träd och vackra landskap...hur det än gått till så är det en underbar plats intill älven och om vintrarna, de väldiga isvidderna.

Under dagens förmiddagsrunda upplevde jag ett hjärtligt möte med fröken Nicki och hon visade mig vänligt och modigt runt i mina nya trakter. Efter ett hundra tal skvättningar av diverse stolpar och snår ska jag nu hugga in på lunchen. Adjö för nu.

Imorgon är det dags, en stor omställning i en liten hunds liv. Då tar jag med mig matte och husse och börjar flytt stöket. Planen är att ligga på en kudde och vifta med klorna åt alla de håll och kanter som jag anser att möbler och dylikt bäst bör placeras på. Idag tog jag nog en av det sista stråken i för närvarande hemmakrokarna. Tack och lov ska mina revirsrundor bara bytas ut till maffigare domäner som bara väntar på att livas upp av min vackra vovve graffiti... *gäsp* nu måste jag sova inför morgondagens viktiga mission... gokväll

När jag vaknade och gick ut med matte för dagens alla äventyr var världen klädd i skirt silver. Trädens grenar var plötsligt förvandlade till sköraste silvertråd och marken liknade glittrande spegelbitar, världen lyste i vitt och kyligt ljust grått. Jag kurade ihop mig under pälsen och tackade Innombords mina föräldrar för den tjocka fäll och det fluffiga tassar jag ärvt...

Sedan mötte vi Nicki i silverskogen och tillsammans sprang vi genom glömda skinande salar stödda av vita furupelare, över glimmande toppar av pärlemo, och genom djupa tysta dalar. Och hela tiden strödde kung Bore stilla snöflingor över våra ryggar.