Nyss hemkommen efter en harmonisk och aningen meditativ, åtminstone stundtals, promenad med matte. Fortfarande är världen grå och blöt men för att liva upp med lite färg i grådasket har jag busat som en blå dåre. Fullt ös människomedvetslös i alla fall om matte skulle, om så bara för en tillstymmelse, försöka hålla mina takter. Mot slutet av rundan stötte vi dessutom på ett aningens äventyr i en wannabe isbjörn som i vilda fläng kastade sina stora labbar åt mitt håll; hjälp så förvånad jag blev innan jag insåg att det handlade om en kusin. Ni människor har verkligen ett brett spektrum av vovvevarianter att glädje er åt i dessa grå tider. Vi kommer inte bara i alla sorters storlekar och strukturer utan också i regnbågens alla färger. Goa och granna rusar vi på led färgsprakande men färgblinda in i era hjärtan...