Matte är utan internet fram tills 1 december därmed haglar inte glimtarna ur mitt förträffliga vovveliv lika tätt som bortskämdhetens lysande anlete annars brukar göra. Förhoppningsvis gör jag mig bara mer spännande ur detta hänseende då det blir desto trevligare när jag väl syns till i cyberrymden.

Igår tog i alla fall husse och matte med mig ut på ett urskogsäventyr långt bortom all bebyggelse. Det var isande kallt under tassar och gummisulor men ingen snö, världen var större än någonsin och dofterna slet mig åt alla håll och kanter. Speciellt en av alla hundratals lukter fångade mitt intresse, detta till en sådan grad att jag trodde mig rusa genom en saga omgiven av denna doft i form av ett ljusblått band i luften som min nos hungrigt tuggade i sig. Ett ljusblått band som en, för människor, smarrig godisrem. Plötsligt brast dock den ljusblå remmen av att husse och matte högt hojtade till mig att jag sprang åt fel håll...

Men en liten stund senare fick även husse och matte faktiskt bevittna upphovet till den smarriga doften då vi stötte på en kritvit (tydligen inte blå som dess doft?) hare som förgäves försökte gömma sig i den mörkgröna omgivningen. Vad nu en hare är för något...