Trött, avslappnad & hänging drar jag mig nu tillbaka för en lur efter en lång strapats med Nicki, matte och människomormor ute i den stora svarta världen. Det var en stillsam promenad utöver mina försök att stjäla tillbaks mina vantar som matte fått för sig att ständigt ha på sig. Hur nu det kan komma sig, utformningen av dessa läderlappar är ju allt annat än uppskattade på rätt sätt av människohänder, i alla fall beträffande den oemotståndliga inbjudan till tugg som ges när man håller dem i sin mun. Aldrig har jag då sett matte sitta och gnaga på läderhandskarna vilket sannerligen förvånar. Alla vi hundar vet ju hur högt en lädervante faktiskt kan skrika att den vill bli massagetuggad av vita blänkande hörntänder. Det sägs föresten att en vantmaffia uppstått i norrlands utkanter, med mission att upprätthålla vantar av läder i hundmunnars våld där dem med rätta egentligen hör hemma. (bör tilläggas att jag utgör en del av styrelsen)

Nåja nu somnar jag en stund (med mattes lädervante i tryggt & hemligt förvar) på återseende.