Under förmiddagens strapatser "simmade" jag i djupsnö. Vi tog oss med nöd och näppe ner till den upplogade isväg som löper tvärs över Luleå älv. Tillsammans med Nicki och våra mattar rusade jag sedan på den frusna vattenmassan som en liten snöprins. I vanlig ordning täcks mitt sötplyte av en snöig dödskallemask under promenaderna såhär års, och med den skrämmer jag slag på både sparvar och fän. 

På hemvägen blev jag väldans trött i benen, Hur mycket jag än sprang för allt vad jag var värd i den djupa snön så stod jag som stilla. Snön gick mig långt upp över öronen och jag hamnade allt djupare ner snarare än jag kom framåt. Så matte fick bära mig den sista biten, vilket jag upplevde som en aning förnedrande. Komma här och bära på mig, jag vindens like...

För övrigt har jag haft turen att pusskrambusa med Selma. Som vi vältrar fram i snön. Nu gäller det bara att be skoterfolket om hjälp så att isen blir mer tillgänglig, då ska jag minsann "vindsurfa" vidden fram tillsammans med Selma...