Underbara juldag, vita ljusa men lite för kalla värld. Dagens förmiddagsrunda ackompanjerades av minus 21 celsius och mitt tjocka vintertäcke. Tassarna värkte lite om jag stod stilla så vi höll som vanligt såhär i vintertider ett högt tempo. Glada i hågen (sedan gårdagen) struttade vi fram längs den plogade vägen tills jag, till min förtvivlan, behövde ta mig ut i den djupaste av snö för att uträtta nummer två. Jag försvann, med min ringa höjd, ner i snöns förädiska avgrund under tiden detta bestyr avklarades med matte kvar någonstanns där ovanför ytan. Tack och lov väntade hon på mig när jag åter tillträde världen ovan jord.

Vi fortsatte sedan färden med lätta steg tills vi stötte på en enorm... björn, svart som natten och med det största kliv jag skådat...tills jag förstod att det rörde sig om en släkting av det bastantare slaget. Caruso var tydligen namnet på denna enorma berner sennen hanne, som enligt mattes hemliga viskningar tydligen föreställde fröken Nickis "festhane"...nåja jag får väl försöka äta upp mig lite till så ska hon nog ändra uppfattning. God fortsättning.

Spöklika skall fyllde trapphuset denna förmiddag före Julafton. Ytterst mystiskt ansåg jag vilket jag gnällandes och gläffsandes lät människoflocken få veta (hela matte-släktdrösen var på besök). När dem sedan skulle bege sig ut i trapphuset som fortfarande fylldes av skall, visade det sig att två hundspöken hemsökte trappuppgångarna. Hur dem hamnat där, med full koppelmundering, vet nog bara hundgudarna men människosällskapet fick fullt sjå med att "fånga" in dessa vålnader som enträget försökte ta sig ut ur trapphuset till gården.

Till sist misslyckades spökföretaget och två vita samojeder (fortfarande spöken enligt min mening) fick stängas in i en lägenhet vars dörr stod öppen och ingen var hemma (???) Enligt mina briljanta slutsatser så antar jag att någon halvvirrig julstressad tvåbent både glömt att ta av hundarna koppel och diverse samt att låsa efter sig (ingen var hemma)...stackars vita vålnader, jag förstår att dem tjutande hemsöker trapphuset så totalt bortglömda...

När morgonen grydde, åtminstone enligt klockan (det är lika svart som natten till trotts), var världen täckt av en tjock slöja. Inte ens de mörka träden syntes genom denna vita vägg av snöfall. Stora flingor vräkte ner och var gång snön faller i sådana mängder som idag så förundras jag över hur så oändligt mycket kan vara så tyst. Självklart byltade kära matte på sig för en förmiddagstur med mig, hon såg gott och väl ut som en professionell snödykare. Själv munderades jag med mitt ylletäcke och så bar det av...

Vi kämpade tappert och försökte förgäves balansera i djupa hjulspårsdiken, men snön kröp bara närmare och närmare för var steg vi tog och snart fanns där inga hjulspår mer. Vi var alltså tvugna att ta sats ut i snöhavet...och det var mig en tung simtur. Allt som syntes av mina förnäma lemmar var nu bara huvudet och matte var plötsligt kapad vid knäna. Men trotts detta fortsatte vi att ta oss fram tills musten rann ur oss båda... Å nej, matte höll på att ge upp - duka under för snöhavet. Där hon låg, som i ett hål i snön, började jag frenetiskt att brottas med henne - allt för att väcka glöden åter. Och till min stora förtjusning lyckades jag, som en tapper sankt bernard (eller sankt Tidus) i alpens raviner, få liv i henne igen. Och så forsatte vi så länge vi orkade tills vi siktade "land" (vårt hus) åter ...

/Utmattad snöhavsdykare och räddare i nöden

Igår fick jag en trevlig hälsning från min hundmamma och de människor som var med dagen då jag föddes. Såhär i juletider skänker jag självklart en extra glad tanke full med bus till min kära släkt. Men också önskar jag alla fyrbenta kusiner med deras, på släptåg, tvåbenta en God Jul full med julklapps demolering, tuggben, snörus, och julgrans tugg...

Hälsningen jag fick bestod av lite foton på mig som bebis...

trött LillTidus...

Min runda brorsa

Och min tjusiga syster...

Under karlavagnen sprang vi du och jag, jagade av kölden som slet oss i skinnet. Längs osynliga stigar i det svartaste av mörker drev vi långt bortom solen. Men vid din sida befann jag mig på jordens ljusaste plats, för var steg du tog tog jag också ett och visste att kölden helt försvann...

Nu har minsann kung Bore lagt sin vassa hand över landskapet, - 18 grader ute nu och nyss inkommen från eftermiddagssvängen med tassarna i vädret.

Matte hade vett nog att klä mig med det tjocka vintertäcket för att sedan hålla riktigt höga takter ute. Vi har joggat rundan runt bara för en kort paus hos min mentor Nicki som vi tog med oss i förbifarten... Sedan flängde vi vidare i full fart, alla tre på rad, tills vi nådde nästa stopp - hundtoaletten - och så vidare i rappa mak enda tills 35 minuter gått och vi återvände hem...tack och lov för mattes lätta steg när det kommer till rörelse, för kylan bet mig så hårt i tassarna att jag ställde mig på två ben så fort vi stod stilla...

Kung Bores rygg 

Dagens skogsrusch

Bus Nicki flammar i snön...  

Ett dundrande åskväder i vit snö, stilla för en sekund...

Busiga blickar