Äntligen är den här, inte så varm men underbart gyllene lysande! Solen! Knappt minns jag hur det kändes när den lyste över pälsen sist. Och både jag och matte fick som nya livskrafter under dagens promenad, mina dock utmynnande i ett väldans machobus. Nu behöver den kära solen bara pressa fram något av sina hetare strålar så ska säkert våren vara på väg, åtminstone vårvintern.

Ikväll ska föresten Marie och Jocke försöka ta sig in i min lya enligt mina mentala förutsägelser, det får väl gå då i utbyte mot en och annan korv.

Oops tydligen visar vågen på 500g + sedan sista vägningen (alltså nu 6,5kg). Men vad tror kära matte egentligen. Då jag genomgick den något traumatiska "antihingst kampanjen" för ett tag sedan så måste jag ju finna nya intressen att förströ vardagen med. Numera är ju inte allt som luktar och rör sig lika hypnotiskt eggande som på den tiden och därmed har jag börjat lägga på mig för att kunna leva upp till mitt nya huvudintresse - hundsumo! Givetvis kommer jag inte att uppnå den riktiga tungviktarklassen, (något matte ändå inte tillåter) men med mina nya 500g ska jag väl åtminstone ha lite mer att säga till om när jag tar mig an Nicki på 34kg.

Tack föresten allesammans för era gratulationer härom dagen. Det blev såklart ett redigt korvfirande trotts allt. Då mina ögon med sitt bästa tinder fungerar som inte någon annan korvmagnet.

Ute lyste isen upp vår väg med sina gnistrande prismor och alla de tusentals kristaller som klädde världen i silver. Kråkorna seglade genom drapperier av vit tråd när de landade i träden över oss sjungande sina uråldriga sånger.

Och på vägen mötte vi två små vovveflickor, vackra väna små vänner med den sötaste av dofter, så självklart bjöd jag upp till dans. Några lätta steg byttes mellan oss fyrbenta innan jag och mitt följe gick vidare längs vägen i underlandet...

För är inte världen som vilar under snön förunderlig i sin djupa dvala, sovandes och också drömmandes. Drömmandes om regnets svala kittlande, om den milda farfar vinds stilla bris och om solens värmande hand mot jordens kind. Och kanske också om mjuka hundtassar längs skogens stigar...

Sedan mindes matte något vackert denna vackra februaridag och berättade för mig om vårt första möte; Hur hon tog mig i sin famn och undrade vem jag var. Och hur hennes hjärta svämmade över när jag svarade henne med ögonen...

(En metafor för hur matte möjligtvis kände sig när hon mötte mig första gången, bortsett förskräckelseutropet ...)

För två år sedan, denna vita vinterdag föddes jag. Inte för att de av mitt förnäma släkte, som jag tidigare nämnt, räknar tiden i år dagar eller månader där vi finns i nuet...Men för er tvåbeningars skull så är det min födelsedag idag. Och visst har jag blivit en stilig vovve, med betyldigt mer ståt än de små tåtar som sticker ut ur byltet på bilden.

Bebis Tidus, för minuter sedan kommen till denna värld.

På toppen av valphögen, liksom högst upp i sina människors hjärtan...

Nu är landskapet där ute så dränkt i snö att det knappast går att ta sig fram. Min stolta frihetskänsla börjar allt mer dala för att ersättas med en upplevelse troligen inte helt olik den råttor har när de forserar genom labyrinter. Vägarna har krympt på bredden med minst 2 meter och varenda försök jag gjort till normala skogsavstickare, d.v.s att lämna gatan för lite meningsfull trädmarkering, har varit nära att sluta med drunkningsolyckor. För att inte tala om isvidden som ett minne blott, snön sträcker sig nästan djupare än det vanliga hav som där flyter fram under sommartid. Så trotts mitt hedervärda arv av liten vinterhund så måste jag medge att jag faktiskt fått nog! Kanske skulle himlen kunna glänta lite på de tjocka vintermolnen och släppa fram lite varma vindar från syd? Men hur mycket jag än vädrar i luften efter dofter av tidig vår så känner jag ingenting...

Har för inte så länge sedan tagit mig helskinnad in i värmen igen efter en snöstorm i klass med flygande småspik. Men som trogen följeslagare är det bara att trippa på bredvid den utvalda människan i ur och skur. Vilket drar mig till minnes berättelsen om Hachikō som min kära hundmamma brukade viska mig till söms med...

Inte blev det något av de mysigare promenaderna under den gångna dagen då vinterns herre (kung Bore) åter tagit ett iskallt järngrepp om världen där ute. - 28 grader ackompanjerade oss hysteriskt och mina tassar tog panikartat saken i egna händer (*tassar*) i vilda försök att försvinna från marken. Så hoppandes på ett ben utförde jag mina nr 2 inte likt någon akrobat någonsin tidigare...

Under eftermiddagen kom husses mormor på besök för en bit oxfilé. En doftkaskad som inte ens en vovvelier av den bästa sorten tar sig an att beskriva, åtminstone inte med det mänskliga tungomålet skrivet i ord. Endast hundars hypersensitiva nosreceptorer förstår sig på den sortens angenäma doftverk, som om något skrider bortom denna världen...

Utlåtande om köttbulle;

Utseende; Skrovligt klotformad i bruna toner, stundom med blank yta beroende på ljussättning och tillagningsmetod.

Doft; ljuvligt köttig med inslag av bränt oxben och nyanser av nötläder.

Smak; Saftigt fyllig och nötig rund smak, också något bränd och kryddig.