Det kryllade av diverse hundar och tvåbenta ute idag, skoterfolk, sparkare, skidåkare och joggare har passerat i vår väg, jag och matte följdes nämligen åt av Nicki och min människomormor. Den ståtliga och gigantiska Caruso, som tidigare nämnt Nickis fästman, stötte vi också på.

Jag har för övrigt uppvisat mig från min allra bästa sida idag, varit underbart duktig! Det vill säga fungerat som en tröstens kompensation för kära matte, som befinner sig i ett delvis yrsligt tillstånd fullproppad som hon är i knoppen av aldrig så många termer. Nu ska jag ta en lång tupplur tills världen där ute kallar på mig igen...

Stackars matte som hon får slita hund, som det ju kallas. Inte för att någon av mitt släktes förträffliga individer skulle få för sig att slita med sådant vansinne som teknisk psykologi... vi sliter bara för livets godare nödvändigheter det vill säga, som exempelvis för köttbullar och bus, vilket för det mesta husse fått stå för idag.

"Tråkiga pluggmatte..."     

Det blev en vanlig hederlig gatupromenad idag. Inte min favoritvariant egentligen men det hände en hel del denna förmiddagssväng. Till och börja med hamnade jag och matte mitt i en formation av allehanda människovalpar som tillsammans med några dagislärare tultande försökte ta sig ner till isen. Ytterst mystiska dem där människominiatyrerna minsann...,

Sedan tog det inte länge för ytterligare en avstickare i vardagslunken att uppenbara sig. Vi passerade nämligen nära inpå en hundgård som ligger längs en cykelväg. Och självklart fick mina sinnen, överlägsna människans, nys om att två kusiner rörde sig därinne långt före matte. Så jag satte av för att kolla läget, bara för att tvärt stanna till mattes hojtande kommando och även ackompanjemanget av två vilt gapande jakthundar som vaknat till inifrån hundgården. Två riktiga machovovvar röt nu för fulla munnar åt mig att inte komma för nära deras hundgård minsann. Matte kallade in mig och utan någon direkt tvekan föredrog jag då hennes sällskap i stundens hetta. Sedan utnyttjade matte de stackars jaktvovvarna en smula, de fick nämligen fungera "sångkör och publik" åt mig där jag briljerade fot intill matte med hela min blick tryggt i hennes. Ett magiskt ögonblick som snart förvandlade de vildsinta gläffsandet till vackra applåder och imponerade susningar. Självklart bockade vi artigast innan vi gick vidare och applåderna åter blev tomma skall långt bakom oss...

Mycket annat dök också upp längs vår väg men nu är jag är så trött av dagens alla äventyr att det får bli en annan historia...

Gissa vad jag ägnat förmiddagen åt, självklart underbart soliga is strapatser tillsammans med Nickisen, med risk för att upprepa mig. Veckorna är framöver fortsatt späckade med planer om ispromenader i förhoppningsvis vårsol för vad kan vara underbarare? Och det gäller ju att passa på medan tiden är, för snart spricker den väldiga vidden upp i tusen bitar och driver ut till havs...Förhoppningsvis håller jag mig på land den dagen, för vilken fasa skulle det inte vara att driva runt på ett isflak i ödsligetens universum. För att inte tala om att bli förväxlad med en pingvin!?...

Nä usch, då föredrar jag sannerligen det varma soffhörnet, nog med äventyr för nu.

Att erhålla en meditationsartat promenad med mig är inte annat än en av livets lyxigare (och ovanligare) sidor. En sida som min kära matte fick återuppleva denna underbart soliga förmiddag. Efter att ha varit yster som ett litet hingstföl under den senaste tiden har jag dagen till ära återgått till ett något mer avslappnat stadium. Trots vårens analkande samlade jag helt enkelt ihop mig en aning för att uppvisa mina mer gentlemannamässiga kaliber. Något som kära matte maximalt målades av där vi struttade fram intill varandra sammanbundna av en slakt hängande lina (kopplet). Inte ett ord sa hon till mig under hela svängen, på människomål det vill säga, för på hundomål skrattade hon med hela ansiktet och gav mig beröm gång efter annan med sin lyckligt själfulla närvaro. Det var helt enkelt en minnesvärd förmiddag idag...

En liten kusin viskade i mitt öra att han skulle vilja se mig springa över vidden - så förhoppningsvis får ni läsare en liten inblick i mitt dagens isäventyr av följande;

Solen strålade starkare än på flera månader mot oss över isvidden. Husse, matte och jag tog oss en lång vandring längs milsvida slingrande skoterspår. Dessa monstruösa skoterväsen som rusade förbi i diverse formationer var minst sagt intressanta. Hur dem slukade landmassorna under sig och vrålade likt ingen annan vovve fascinerade mig, men trots deras ograciösa forserande tackade jag dem innombords för att de höll uppe så fina vägar för små hundar över isen. Det vida landskapet ingav inte annat än storhet i min lilla kropp och modet ur detta drev mig till lekinbjudan av skoterfolket. Så i fullt sken satte jag av efter en skock som uppenbarade sig i horisonten...bara för att blidka husse och mattes "stanna" rop utan minst blink. Husse erbjöd trots allt en hel del mycket roligare alternativ än de mörka skotermonstren.

När vi äntligen nådde hem till vår trevliga lya igen slukade jag en excellent brunch med hull och hår, för att sedan inta den mjuka sängen. Husse och matte skulle nämligen åka iväg och jag fick den ärofyllda uppgiften att vakta både hem och marsvin.

Efter att ha tillbringat hela eftermiddagen hemma hos Nicki, människomormor, människomorfar, matte, mattes bror och en främmande är jag inte annat än totalt utslagen...

så gonatt stora värld...