Då var pluggmatten igång igen, utan någon som helst verklighetsförankring sitter hon långrandigt fjättrad i sina papperskedjor. Dem som egentligen inte duger annat än tuggande till. Tack och lov har hon nyligen haft en liten hund gnällande vid fötterna, det vill säga jag, i ett försök att få henne på bättre tankar. Att lossa henne från sitt bokfängelse och busa runt med mig. För just nu är världen ljusare än på flera månader, solen värmande och alla fåglar för första gången på året glatt sjungande sina vårsånger. Jorden har börjat titta fram under snön, här och var syns gult höstgräs som nyvaket minns sommaren. Och trädens kronor smyckas från alla håll och kanter av bevingades flätade bon. För att inte nämna alla dem dofter som stiger ur den bara marken, oemotståndligt spännande med vittne om den hårda vintern som varit och meddelanden från en förgången tid. Ja så underbart det doftar, så det drar i mina fyra ben, hur kroppen spritter och nosen donderar hela mitt varande. Nosen som aktiverat sin överlägsna vårradar sliter mig längs stock och sten som nyss tinat fram. Snurrar mig i huvudet och sätter mig i kontakt med mitt åldriga arv av en liten fyrbent canis...

Matte tittade lite konstigt på mig från köket i förmiddags, jag kan inte för mina fyra tassar förstå vad hon menade med det. Hennes sneglande blickar höll i sig ett bra tag helt utan belägg. Jag som satt så fint på mattan nedanför hennes lunch i vardagsrummet, vad i allsin dar skulle kunna befoga sådan misstänksamhet...

 avtryck på bordet...

Mätt, belåten, nybusad och nypromenerad;

då somnar man såklart...

ZZZZZZZZZzzzz

Äntligen har jag fått tillbaks det magiska elektriska fält som för mina tankar ut i cyberrymden, det vill säga internet. Så förhoppningsvis ökar mina bloggavtryck under återstoden av månaden.

Som uppdatering av händelserna den senaste veckan kan jag meddela att jag fått ett nytt färskfoder som på bästa sätt förgyller mina måltider. Smaskens till sista slicken! Sedan har också husse och matte fyllt på depåerna i mitt tuggskafferi, detta genom att lufttorka vildsvins och älg kött. Så ganska välbärgad känner jag mig allt för tillfället.

Bissingarna forcerar just nu en stackars tuggpinne, en efterätt såhär på maten och dagens eftermiddags runda. Och medan jag tuggar pinnens öde till mötes försvinner tid och rum, rinner ut i pinnens smaskiga konsistens som absorberar omvärldens alla händelser. Vulkaners kaskader av aska, jordbävningars efterdyningar och flygtrafikens omtalade förseningar, alla ryms dem i en strimma lufttorkad hud...

Liggandes i sängen med morgondimman ännu tung utanför fönstret har jag hört hur husse och matte talat om att internet ska återuppstå imorgon kväll. Hur det nu blir med den saken återstår att se men min förhoppning är alltså att vara tillbaka i bloggeriet inom mycket kort.

Hur som helst har det varit en underbar vårdag bland flera idag, förmiddagsrundan sattes klockrent av mina fyra små ben intill Nicki, matte och människomormor. Solen lyste, fåglarna kvittrade och i vanlig ordning ilade mängder av smältvatten längs diverse snöhögar. Vi passerade Nickis ståtliga kavalier Caruso som björnögd sneglade på mig någonstanns där uppifrån. Och sedan, till min stora förtjusning, mötte vi också min söta Ebba! Självklart flörtade jag med lite bus, och blev också för en kort stund besvarad. Men söta Ebba var lite trött idag så jag fick hålla mig en aning på herrarnas mattkant. Något jag föresten lyckats med hela dagen, tygla vårmonstret det vill säga. För så lugn (ja det ordet finns i mitt vokabulär) som jag varit idag har inte matte sett på maken till i mitt tvååriga jordelivs historia. I alla fall inte under inflytande av vårens alla frestelser.

Tjuvlyssnar på husse och matte om min blogg återkomst...

Fortfarande befinner sig mina tvåbenta som internetlösa men därmed har de mer fokus på mig. Dagen har varit strålande och trots att jag fortfarande drivs av vårmonstret så har jag skött mig enligt slyngelhundkonstens alla regler under dagens vårpromenader. Det har kryllat av det mesta i samhällets motoriska format längs vår väg och alla utmaningar har jag delat med den älskade flocken. Mina två yorkie tjejer trippade snoffsigt förbi oss under förmiddagen och jag ville verkligen nosgosa med dem, men de fortsatte nonchalant förbi blängandes på Nicki (misstänker ett sting av svartsjuka). Inget nosgos den här gången minsann, men däremot några stunder av brottning med fröken Nicki. Dock har jag fortfarande inte uppnått den tungviktarklass som hon behärskar men jag drivs av en viss förhoppning om att lägga på mig lite extra under sommarens analkande grilltider. Om nätterna förekommer nämligen viss strukturering och ordentlig planering av hur man bäst charmar en grillkock. Mina filosoifier i ämnet skulle snart kunna fylla en avhandling i sig, så håll till godo kanske jag delger något av dessa, mina ädla kunskaper, när sommaren väl är här.

För övrigt har husse och matte klippt mig. De vackra fanorna som täckt mina starka ben är numera ett minne blott och även mitt ansikte har fått titta fram under solen. Resten av min skimrande skrud får bestå tills vidare, lite grann till mitt förtret för jag älskar nämligen känslan av att bli vår och sommarfin. Faktiskt till en sådan grad att jag för det mesta passar på att ta mig en tupplur medan husse och matte vrider och vänder på mig medan de klipper sig fram genom pälsen...

Just nu håller jag och matte till hemma hos människomormor och människomorfar, därav bloggtillgången. Vi har just kommit in från en mycket givande förmiddagspromenad, jag skötte mig excellent och smälte samman med mattes steg likt hennes skugga. "Jätte duktig Tidus", hördes var och varannan meter ...

Sedan har jag ju utlovat foton från älskade tax Ebbas förnämliga besök, så varsågoda att klicka på bilderna;

Du är allt bra söt du tjusiga Ebba