Kanske undrar ni, kära läsare, var jag tagit vägen. Ni förstår att husse och matte blivit utan internet och detta förfärliga tillstånd kommer troligen att hålla i sig några dagar till, jag har alltså inte förväxlats med en kyckling eller ramlat ner i något påskägg under påsk. Så för att lugna er i min bloggfrånvaro kan jag meddela att det hänt en hel del kul under påsk, bland annat har min älskade tax Ebba varit hemma hos mig på besök (bilder inom kort, det vill säga när internet återuppstår). Tills dess får ni hålla till godo. För övrigt har jag numera ofrivilligen börjat byta färg såhär lagom till våren. Har hört att grått är sommarens trend...På återseende

Glad påsk alla två och fyrbenta!

Bilden är sedan i somras men jag tyckte att den var högtiden till pass, för enligt matte ser jag ut som världens snyggaste påskgubbehund.

Nu är det dags att sova för ikväll. Sömnen som är så värdefull för en liten hund, den som sveper små tassar till vackrare platser utan den hårda gatans bekymmer. Platser där dofternas färger lyser starkare och hjärtan alltid rymmer hundsläktets goda vilja. Och i drömmens varma famn finner jag också husse och matte, sittandes leende intill. Tacksamma över min självklara närvaro, mitt rusande busande, mitt retsamma trotsande, men också min följsamma livsglädje, mitt gränslösa hjärta och min uppenbara visdom. Jag ger, utan en tanke på att få, och på så vis ger jag mina människor insikt.

My goal in life is to be as good of a person my dog already thinks I am

- unknown

Nu när det tidigare nämnda vårmonstret tagit sig in under min pälsfällning, och det mesta av mitt vett i besittning har matte fått öka på promenadlängderna en aning. Idag blev det ca 1 timme på förmiddagen och 1 timme på eftermiddagen. För det mesta finkammade jag kvarteren efter ännu fler tjejer, om jag inte spanade efter eventuella utmanare det vill säga. Nosradarn har också den gjort något av en comeback beträffar alla de dofter som rusar fram längs vardagens rundturer. Kroppen spritter och kränger som för en sparv på två ben när det vankas vänner och huvudet snurrar helst både inuti och utanpå för lite vad som helst...Just nu är jag mer än övertygad om att jag är den absolut coolaste vovven i stan. Vilket medför visst riskfyllt övermod men matte är tack och lov en livets optimist som aldrig sviker sin tro på att jag en dag ska ingå rollen av en vis liten hund. En som inte blinkar varken för flugor eller fän, och som inte drabbas så hårt som nu av det ökända vårsyndromet.

Vilka underbara dagar med en massa tjejer som passerat. I söndags träffade jag en ny bästa vän. En underbart glad jack russell tjej kom nämligen galopperande som på rosa moln mot mig och matte under förmiddags rundan. Hon doftade sött och busigt så jag bjöd såklart upp till dans. Det visade sig att hennes matte kände min matte sedan flera år tillbaka i tiden, då dem båda ägnat sig åt de fyrbenta jättarnas släkte istället för det förträffliga vovveriet. Inte nog med detta trevliga sammanträffande, de bodde dessutom bara ett stenkast från oss. Så efter en lång och råbusig snöintervall för mig och vackra miss russell bestämde våra mattar, på vår brusande begäran, att vi måsta få dejta fler gånger.

Under söndags kvällen fick jag dessutom äran att hålla lillehund hov, husse och matte hade nämligen bjudit hem diverse tvåbenta vänner för en tre rätters. Vilken jag suktande doft analyserade från undersidan bordet medan jag funderade ut hur jag som bäst skulle kunna ta mig upp på middagsbordet osedd. Det slutade dock med att jag fick inta min alldelens egen vovvebuffé av rykande färskt blötfoder och en ljuvlig torrbits maräng.

Efter middagen ägnade jag mig åt olika former av knäbesiktningar och jag testade minsann alla de modeller som fanns tillhands. Nu när jag ändå fann mig själv i position av en prins bland tvåbenta tänkte jag ta tillfället i akt och utnämna kvällens bästa knä. Allra mest föredrog jag söta Maries trevliga massage, även om det slutgiltiga valet var svårt. Grabbarna i sällskapet var trots sin otroliga höjd (jag fick kisa för att se deras anleten någonstanns där uppe under taket) mycket finstilta i både pälsriktningskliandet och öron gnuggandet. Marie fick nog i alla fall äran av kvällens bästa knä - så Grattis söta tvåbenta!

Idag blev det ännu mera tjetjusning från min sida. Utöver en kiropraktiker upplevelse hemmavid, av ett av mina bakben (en spänning vi lossade med hjälp av en hundmassör....skööönt) så har jag träffat på "damgänget" igen. Detta består av två ytterst eleganta och förnämt fösiktiga yorkshire terriers och en äldre papillon. Tre damer allt som allt som jag faktiskt fått charmera lite hur som helst, jag blev lite till mig i trasorna och ville rent ut av att vi skulle ta oss en lek eller två men dem föredrog, med värdigheten i behåll, att bara vicka på rumporna åt sådant svammel. Det skulle istället trippas på tå, nosas med sidenstrå och pussas lite gran. Jag längtar redan tills nästa gång jag får träffa damgänget igen, för att inte tala om min miss Russell eller varför inte söta Marie.

Phew, äntligen hemkommen efter att ha utstått den ena persen efter den andra. Det blev en underbar promenad hem till älskade Nicki under förmiddagen för att efter ett antal timmars brottning (med den leopard-säls lika teknik hon besitter) bege sig iväg i bilen, eller den mobila hundkojan det vill säga. Sedan fick jag äran att leda husse och matte genom en helt främmande miljö med allehanda disitraktioner och självklart löste jag uppgiften med bravur innan jag fick vakta bilen. Detta medan husse och matte jagade mat inne i ett varuhus, eller hur nu de läckra varorna hamnar i kundvagnen. Så efter att ha tagit mig igenom en händelserik dag filosoferar jag nog nu en stund innan jag försvinner iväg i ännu en hundlur...

Har matte tänkt egentligen? Eller snarare hur mycket, för trots alla de tankar som susat hennes huvud runt har det inte funnits plats för något som helst blogg förmedlande av mitt högt ansedda liv. Tur däremot att hon lagt varenda inch av sin dyrbara fritid, under veckans som gått riktig hårdvaluta, på mina fyrbenta upptåg. Inte nog med att jag har spårat bisam och skogsmus under de senaste dagarna, utan jag har också kommit i allvarlig närkontakt med mitt kära vårsyndrom. Det vill säga den sprittande känslan som drar över min annars så väna blick med ett skugglikt mörker såhär års. Fylld av diverse sattyg och i huvudet ett virrvarr av dofters alla färger har jag kastat mig vägarna fram i en aldrig så lång soldans. Med stackars matte som än en gång en diffus del av alla dem bakgrundskulisser som omger min viktiga framfart. Men andra ord är inte mitt så underbara vårsyndrom ett tillstånd som på något vis delas med matte. Som faktiskt kämpar sig rödögd med allehanda övningar, trick, sök, bus, och jogging m.m för att stilla det vårmonster som släppts lös under mitt kliande pälsfällande...

Jag myser minsann och har det lugnt och skönt medan matte hetsar genom sina skriverier inför tenta nr 2. För det mesta håller jag mina tankar på de långa och sköna promenader som hon utdelar mellan varven, men allra mest svävar mina sinnen iväg till avlägsna platser höljda i korvskenets dunkel...