På senaste tiden har jag verkligen skämt bort min blogg med foton på mina krumelurer och upptåg. Så även ikväll, för snälla goa Nicki var förbi och hälsade på för inte så länge sedan. Såklart ville jag briljera för henne, nyklippt som jag är...

Kanske kan mina extra gram göra någon skillnad idag...

come an...

Snälla brottas med mig,...jag bugar mig för ers brottning låt mig bli nådig en match med dig...

luftpuss snälla...

För det mesta slutar det med fröken Nickis umgängesförslag, det vill säga ligga och slöa... Men ibland ska ni veta att hon hänger sig till en match eller två och då är min lycka gjord.

För bara några dagar sedan såg jag ut såhär, när jag funderade på om jag skulle hugga in på mitt delikata tuggben efter en liten lur...

Och efter tidigare nämnda frisering har jag alltså förvandlats till en ännu effektivare benknäckare; Voilá

Matte har pluggat sig genom hela dagen lång med mig sovandes vid fötterna. Men vid sammanlagt fyra olika tillfällen har vi rusat längs vattnet tillsammans. I utsträckt fyrsprång (tvåsprång från mattens sida) har vi flygit över stock och sten, över äng och småberg. Tack och lov för mattes pluggpauser, vad hade en liten hund varit utan dem...

Helgen har varit, och är, full i långa promenader med Nicki och diverse nosupptåg. Inte nog med en vardag full av vidsträckt spatserande, mina tvåbenta har också ordnat ett ordentligt spa till min ära. Jag hör till den varianten som långdraget livsnjuter av dessa spa stunder då hussen och matten klipper mina klor, rensar mina öron, och klipper min päls. Det är så skönt att jag somnar när dem reder sig genom min päls med varsin borste och sax i högsta hugg. Men den här gången måste jag nog erkänna att det nästan blev lite för mycket av det goda. I en och en halv timme saxade dem genom min päls, och när det var klart hade jag förvandlats till en smäcker dvärgpinscher. Såhär korthårig har jag inte varit sedan förra årets vår! Men min förhoppning är nu att allehanda tikar ska förstå hur högst muskulöst byggd jag egentilgen är, blottlagd som jag faktiskt blivit. Ni kommer nog knappast att känna igen mig, men håll tillgodo än avslöjas inga bilder.  

Ett altare i hemmet

Ständigt blänkande i dagens ljus, som en hyllning till mig, husguden. Den plats där mina tvåbenta lägger offer morgon och eftermiddag, innan de åkallar mig och önskar mig välmående.

"Lev väl ni tvåbenta"...

Idag har jag jobbat lite för färskfoderfödan, jag har under en del av dagen legat på husses och mattes säng och vaktat huset. Inte för att det hör till ett särskilt fysiskt arbete, men låt er inte luras av det. Döm så att säga inte hunden efter håren, för medan jag ter mig i en skön sömn arbetar mina automatiserade hörsel receptorer på en subliminal nivå av yttersta känslighet. Varken mus eller myra skulle komma undan mina öron när de i min tjänst håller huset i besittning. Varenda vrå av alla rum analyseras auditivt, silas genom mina drömmar för att eventuellt framkomma med ett litet ljud som avviker. Och då är jag uppe på alla fyra i ett ryck, vit-tandad och kattlikt redo att försvara både hus och hem!

Jag lät mig minsann inspireras och influeras av två coola taxrullar i går ...En rutten fiskhög i vägen för min delikata framfart blev för frestande för att motstå. Inte för att det finns någon anledning, enligt hundars lagbok, att faktiskt motstå en sådan gratis fascinationens underbara upplevelse. Jag undrar minsann hur ni tvåbenta skulle förhålla er ute i en grå ödemark där godsaker hörde till endast avlägsna drömmar, och ni så plötsligt skulle finna er ståendes framför ett gnistrande uppdukat fikabord. Kanske skulle ni hugga en tugga eller två, i synnerhet om bordet pryddes med texten av ert namn. För på så vis känner sig en liten hund inför den briljanta fiskedoften.

Men den fruktade konsekvensen att vänta av denna ruttna fiskehysteri är dessvärre en ordentlig dusch, med rubb och skrubb....

Blä på dig husse...

Sedan tar den befarade dårpippin hela mitt väsen i besittning tills det mesta av min blöta päls "vindtorkar"

Jag är inte abstrakt, mer då ett fartstreck  ...

   Lugnet efter stormen....och sedan soffdeckad...

Jag försöker lära kära matte att hon lider något av spöksjukan. Spöksjukan är den åkomma som gör att tvåbenta hoppar till vid plötsliga uppkomster av saker och ting i vardagen. "Hepp" gläffser jag till av förvåning över mattes oförutsägbara och högst mentala ryck. Sedan säger jag åt henne med mina bästa blickar, att sätta fast fötterna på jorden, ibland använder jag också just vovve ord så att hon ska lära sig någon gång att spöken inte finns... skvätt rädda fjantbenta.