Ibland är det nästan så att jag förväxlas med en liten silverräv om jag inte misstas för att vara en liten sparv. Idag var en sådan dag, då jag och matten lekt agility hemma hos Nicki. När jag sackar mellan slalompinnar ter jag mig som ett grått bokstaven s, för att inte tala om när jag ränner genom tunneln. Som en präriehund flyger jag genom nylongången för att finna utgången på andra sidan och sätta sikte mot hindren. Där tar den sparvartade delen av mig vid i form av fina flygturer över hindren och genom ringen. Det gäller för matten att hänga med i svängarna, och också att hålla nere mitt så överlägsna tempo. "Andas djupt" säger hon med tyng i stegen för att dämpa mig. Jag, ett grått streck som i ljusets hastighet sprutar fram likt en målsökande missil. Tur för matten att hon inte blinkar under leken, för då kan hon plötsligt hitta mig redan färdig på andra sidan banan...

Just pågrund av min så markanta förvandling till en sparv och en liten silverräv under agilitystunderna så brukar jag få träna på att göra banan i gångtakt. Att promenera den runt kan tillgäggas är mycket svårare än att avancera den enligt blixtens manér...

Jag har joggat intill hussen och matten under eftermiddagen genom den älskade storskogen. Mina fyra ben har avancerat terrängen som ingen annan tvåbent skulle förmå. Som en liten nordanvind har jag svept över träskmarker och grusbelagda broar, över smärre bergsmassiv och genom sänkta dalar. Upp på starka stockar, breda stenar och mellan långa furor. Mina andetag en del av min tysta rörelse, inte en kvist knäckt under mina mjuka tassar, jag har rusat tillbaka i tiden där jag trampat på förfäders stigar... 

Regnet smattrar utanför rutorna och den utlovade agility rundan på Nickis grästäckta ägor får vänta. Istället har jag bitit ihop under två ordentliga promenader med matten, kämpat mig genom kyligt stänkvatten under magen och förgäves ruskat på pälsen. Regn och rusk hör inte helt och hållet till min repertoar så dagar som dessa håller jag mig helst i soffhörnet ringlad som en liten hundkringla...

Idag har jag haft mage och tassar i gräset...

...

Om jag inte jagat flugor...

Dagen började på ett rosa moln, genom en skir slöja dansade jag med söta jack russell Selma genom storskogen. I graciösa fyrsprång snurrade vi genom skogen tillsammans med solens varma leende på våra ryggar. Vilken söt Selma, vilken älskad vän och hur skrattade vi inte med blänkande tänder i breda flin. Hela skogen blev en glittrande manege där piruetter och tenduer varvades med hasor i viga nigningar. Vi dansade den dans som bara fybenta kan, och som i en dimma syntes våra tvåbenta någonstans intill...

Under eftermiddagen blev dock det rosa moln jag trippat runt på sedan förmiddagen som uppätet. Liksom resten av mina skära innanlår. Knotten kläcktes i miljoner denna eftermiddag belägen i stiltje. Vilken hiskelig klåda, drivande och rivande jagade den mig i säng ganska tidigt. Tack då kära matte för att du smorde mig med aloe vera som svalkade den svidande klådan...

Idag har jag passerat herr igelkottes farstu. Han vaggade nonchalant iväg vid min så förhoppningsfulla närvaro. "Så lagom fräckt", gnällde jag besviket efter honom. Ska man då aldrig få säga hej, eller rulla lilla igelkotten en bit om man nu med tassen på hjärtat verkligen skulle våga. Igelkottar är inte som andra hundar med sina vassa taggar, lite lagom lömska skulle jag vilja påstå. Först bjuder dem till lek med sin fantastiska doft och inte minst sin trevliga bollform. Men när man väl närmar sig så vänder dem alla taggarna utåt...vad fals?

Om en liten hund fick bestämma skulle en herr igelkotts, vars farstu så regelbundet passeras, taggar vara prydligt besmyckade med alla de tänkbara sorters korvsnärtar. Kanske skulle vi kunna sitta tillsammans på kottens lövbeströdda farstu och avnjuta alla dessa snärtiga läckerheter tillsammans, utan en massa korvlösa taggar utåt...

Idag har jag haft en egen dag med min älskade husse. Vi har lekt som ena tokgrabbar och nu är jag riktigt trött. Så en stilla hundsuck av belåtenhet över dagen som varit, och gonatt stora värld...

Nu när människans fotbollsfanatism har vaknat till liv passar jag på att "surfa på vågen". Är det något jag och matte delvis har gemensamt så är det runda bollar, hon ser dem i tv rutan eller försöker sig på att dribbla mig. Och jag jagar dem för det mesta i högsta övermod. Då jag inte erhåller en höjd så mycket högre än tre äpplen, så är fotbollslekar en aning våghalsiga. Bollen består ju av en större massa än jag gör, men knappnålstassar till trots, så behärskar jag de mesta av Mezzis tekniker. Vilken vm spelare skulle ha någon chans mot mig, jag som föddes i en svartvit matchtröja. När det kommer till fotbollslekens instinktiva reaktioner erhåller jag en tämligen ärofylld särplats bland tvåbenta. Då mina smala rovdjursögon inte undgår ens den mest avancerade av vm fintar...