Igår när jag återvände hem med mina tvåbenta efter en skön förmiddagsrunda krokade en välbekant doft fast i mig....den var lite lagom söt och utan att ta miste på - Selma! Vilken positiv förväntan som började sprida sig genom kroppen från svanstippen och framåt tills den utmynnade i små pip och glada gnäll. Min berömda nosradar har aldrig slagit fel förr och inte denna gång heller. För när jag trippade trapporna upp till vår lägenhetsdörr så skymtade jag den söta Selma, som på det översta trappsteget stod och tokviftade på kroppen mot oss i glada hundskratt. Vilken överraskning, vad gjorde hon utanför min ytterdörr? Så fick jag klart för mig att hon ju numera bor här hon också, min nya söta grannflicka. Gissa om vi rumlade runt en stund mellan våra lägenheter, ut och in bar det av i full fläng. Allra mest provhoppade vi våra tvåbentas soffor, om vi inte skrynklade ihop diverse mattor...

Fluffar just nu efter en lång och solig dag...  

När jag och matte gick ut ur husporten under förmiddagen räckte det med att jag tog fem-sex steg innan utmaningarna började. En annan kvartersherre, Frasse, kom rännande mot oss i lösa språng. Frasse är en sjuårig bichon/jack russell med en aningens macho läggning och en förkärlek för att rymma. Vilket var fallet även denna gång. Nåja så sa matte, "gå hem med dig nu", men Frasse var lite i utmanartagen och närmade mig med spända blickar, varpå matte markerade ett ordentligt nej åt honom och tog mig vidare längs gatan. Men den rackaren fortsatte att försöka sig på oss, han gled runt oss i cirklar och seglade upp jämsides, gjorde allt för min kontakt. Men utan att lyckas, för efter ca 13 försök med min matte i bestämda hänvisningar genom kroppspråk och centrerade budskap så gav han äntligen upp...

...För att istället rusa åstad mot Nicki som i fjärran kom gående med min människomormor. Nicki behövde, som vanligt, bara stirra med sina mest bestämda blickar på honom för att få den lille uppstickaren att veta att inga machofasoner är så mycket att komma med. Sedan visade Nicki honom vägen hem och jag väntade fint vid vägkanten tills Nickis räddningmission av den lille herren var över och vi kunde fortsätta vår förmiddagssväng...

Idag fyller superhussen år! Han är hemma med mig och matte hela dagen lång. Vi ska busa och fjusa, fluffa och gruffa i världens roligaste lek jag och hussen, sedan bär det av till Nicki och hennes tvåbenta för tårta!

Sommarsolen har lyst upp min väg under flera dagar nu till min halvnöjda hundglädje. Stark sol i timtal är inte alltid vad vi hundar föredrar, skugga och svala sommarbrisar står minsann högre på listan. Under en av dessa soliga sommardagar har jag hör och häpna träffat ännu fler tjejer! Igår eftermiddag rundade jag ett hörn och mötte dvärgschnauzrarna Inez och Maja, som jag aldrig träffat förr. Maja löpte och jag förvandlades till en vildsint hingst i samma sekund som den söta löpdoften träffade min nosradar (för alltid inställd på löpfrekvensen). Jag drog och slet som en vettvilling i kopplet skrek och pep, och röt lite på matte för att hon så taktiskt blockerade mitt fina fritt fram till en sån underbar doft. Hur som helst så fortsatte vi medan jag trånande försökte kasta blickar över skuldran...Men, när vi så nådde cykelvägen vid vattnet så hördes dundrande hundtassar mot marken. "tadaa" viskade någon i mina hundöron och plötsligt stod dem där, Inez med Maja, nos mot nos med mig, lösa och glada. Ojdå, utbrast matte men lät mig hälsa och så var leken gjord. En liten stund fick jag rusa av mig med brudarna innan jag blev lite för tokfixerad vid Majas bak, då blev det illskna nej från mattes sida och tydliga krav om att lägga band på sig. För att lugna er som inte hört talas om mig förrut så har jag som bekant undergått hundrabbins magiska formler och föralltid förlorat förmågan att sätta bebis Tidusar till världen. Hur som helst blev jag väldigt kär och känner mig som ingen annan tjejtjusare med så mycket snyggingar i kvarteret...

Nåja nu ropar matte - dags för joggingrundan i storskogen...

Så stannade matte bilen intill de gula husen och ut ur en port kom hon igen. Min söta Selma, som så nonchalant sveper in omgivningen i ett rosa skimmer. Hennes ögon likt stjärnglans och hur tjusigt hon snäser, på en dams vis, om jag inte lägger band på mig. Sedan packades vi in i bilen med de tvåbenta och satte av mot storskogen. Resten är hundhistoria, för det blev en underbar buspromenad med lugna tassar vinande genom luften och glada tungor fladdrande i sommarvinden...

Det blev en badstund på förmiddagen

Svalkande skönt...

Nicki var också med...

Efter en stund fick jag i mig att undersöka strandkanten en aning.

Längs den gjordes ett värdefullt fynd...  

När vi badat ett tag och jag återgått till att vara en liten landhund attackerades jag av en samlad knotthär. Gång på gång sköt dem mig i hasorna och ljumskarna med vassa bettsalvor. Till sist valde jag att dra till reträtt, efter att ha mothuggit i tomma luften ett antal gånger. Så jag skenade till skogs så att matte fick undra vart jag tog vägen en sekund. Dessa knottfiender med sina "osynliga" bakhåll, hur dem sticker och svider utan att synas till....

I vanlig ordning har jag under dagen tagit en brottningsmatch med pumahunden Nicki. Jag ligger stadigt på 6kg utan någon viktökning till min stora besvikelse. Min idé om att rusa iväg några gram verkar gå i stöpet, för vad chans har jag mot en motståndare på över 30kg om jag inte lägger på mig lite mer. Det verkar luta åt att jag får roffa åt mig ännu några kvällsmackor från vardagsrumsbordet...

¨

Till min stora förvåning befann jag mig för en hundradels sekund av mitt liv ovanpå Nicki, men hennes trötta grin sade mig att det inte bör upprepas...

Så istället intog jag den vanliga buspositionen, lite lagom charmig. Funkar inte råstyrka får man väl försöka med sin söta mage istället.