Så tar små tassar sats längs gatan, skrider i mjuk trav över asfalt och försöker för land och rikes skull hålla vattendropparna stilla. Men hur mjukt jag än tassar till regnets kalla droppar stänker ändå vattnet envetet upp under magen. Förgrymmade höstregn och ännu mer förgrymmade vattenväg...För hur kan mina panterlika steg ändå omgärdas av så mycket plask. Tur att täcket i alla fall försvarar mig mot några av regnets små soldater...