Äntligen tyckte matte att hon borde fota mina bushysterier en sådan vacker höst som denna. Och som jag röjde, inte en sekund blev jag stilla trots att landskapet låg som i dvala. Över stock och sten skenade jag fram på en ständig sparvjakt - och plötsligt hördes en sädesärlas retsamt kvittrande en bit bort. Innan någon hann blinka var jag så iväg! Jag formligen ven genom luften och sladdade i kurvorna, men den lille sädesärlan kom undan...och satte sig igen ytterligare bortom räckhåll. Men skam den som ger sig, flåsade jag med tungan rätt i mun, och tog sats för att än en gång göra ett utfall efter den lilla retstickan som skrattade så hånfullt åt mig. Och kvar långt bakom mig stod mina tvåbenta med Nicki och bara skakade på huvudet åt mig. Ungdomens hopplösa optimism...