Nu när snön är här blir jag som pånyttfödd vad gäller allt vad bus heter. Som en furie rusar jag fram genom snön som yr åt alla håll. Knappast kan jag hålla nosen borta från backen, för det mesta går den som klistrad längs marken efter alla möjliga doftmolekyler. I vanlig ordning pratar jag en hel del med mina tvåbenta så här års, för det mesta om mina högst bestämda åsikter och en hel del annat jag anser som mina rättigheter. Därmed håller jag olika tonarter i mina gnälliga gläffs och uppstuddsiga utlåtanden beroende på vad jag vill ha. Ett gällare läte kan göra sig påminnt om jag vill busa, medan ett mörkare blir en beordran om att jag vill undgå duschen, ett ändå lite ljusare betyder att det bör serveras middag och så håller det på. Tidus Clim en sjungande hund från norrland (inte från nya guinea) i bestämdhetens och uppkäftighetens tonarter, men ack så mild.