Under den vindhärjade eftermiddagspromenaden stötte jag än en gång på herr igelkott. Rund och uppfluffad rullade han i hop sig när Nicki ville säga hej utan minsta artighetsmanér. Det där med att hysa korv på de vassa taggarna hade han fortfarande inte riktigt tagit till sig. Detta trots att han borde varit mätt och belåten med alla de korvsnärtar människomorfar serverat honom. Men att dela med sig av någon korv var det inte tal om, ihoprullad som han var upp över öronen. Matten förklarade vänligt för mig att herr igelkott nog behöver diverse korvsnärtar alldelens för sig själv nu med den stundande vintern i antågande.

"För sig själv?" undrade jag korsögd, och vilken huvudbry gav det mig inte sedan att fundera ut hur en korv kunde hållas bara för någon själv. Från mitt korvlösa perspektiv det vill säga...