Höjer lite på ögonbrynen medan jag sneglar på matten, skulle min blogg verkligen bli en varannandagblogg. De obloggade dagarna bör minsann fyllas med tuggknutar och korv, det är dryga böter för en upptagen matte...En självutnämnd uppmärksamhetspolis som jag vet att huta med batongen (läs svansen) i glada viftningar närhelst inte tiden ägnas åt mig. Tiden jag inte får den tar jag - hur undrar ni kanske; Jo jag kravlar mig sakta närmare matten, mot slutet riktigt hasar jag mig fram. Ögonen tindrar som stjärnor och öronen slokar, kanske kommer det ett ynkligt pip också - uppmärksamhetstörsten till ära - och vips har jag hamnat i mattens knä. Inte på så vis att hon lyft upp mig, jag har krålat mig ynklig och hjälplös hela vägen fram och upp i hennes famn alldelens själv. Kanske något för er tvåbenta att anamma om ni känner er ensamma någon gång...