Hussen och matten skyndade sig hem till mig senast jag hördes av i bloggen. Som Kasper trodde så längtade dem så mycket efter mig att dem inte såg annat än små svartvita hundar för ögonen. Idag däremot fick jag hundäran att följa med när de drog åstad. Fast så mycket till ära var det nog egentligen inte, vi landade min mobila hundkoja (bil) i centrum och sedan tassade vi omkring bland så många ben att jag blev alldelens snurrig. Endast tre äpplen hög blir ett statsbesök inte så mycket annat än ett enda virrvarr av det senaste skomodet. Tacka vet jag då en stunds paus högt uppe på en parkbänk, för var annars skulle en liten Tidus som jag sitta tillsammans med hussen i väntan på matten. Inte då vemodigt bunden vid någon stolpe minsann, och definitivt inte på kalla marken. Faktum är att inget annat utom en tron duger, intill en av de närmsta av undersåtar (hussen) det vill säga. Dessutom tycker jag nog att stolpbundna jyckar bland hundratals ben inte bara är vemodiga utan också delvis modiga i sin ensamhet. För vem vet, kanske luras dem iväg av två okända ben när deras hussar och mattar minst anar...