"Aooooo" hördes genom morgonluften när jag med matte var ute för att göra nr 2. "Vem där" undrade jag med huvudet på sned, vilken sorgesång var inte detta som genomsyrade kvarteret. Så kände jag till sist igen tonarten, det var kvarterets tuffe Frasse som satt ute på sin gård alldelens ensam och ropade på diverse hunddamer. Ett sådant meddelande går inte att ta miste på men charmar inte heller en liten herre som mig.

Senare under dagen blev det så dags för den låååånga förmiddagsvandringen tillsammans med Nicki och tvåbenta. Förutom att jag satte nosen i backen så fort jag fick chansen samt utförde både nr 3 och nr 4 så hände inte mycket. En annan fyrbent kusin dök upp ur en tunnel och jag kastade genast förhoppningsfulla blickar på denna, "leka?" men ingen brydde sig om mina söta valpögon...

Nåja, nu har det faktiskt inte undgått mig att min husses mormor ska komma på besök senare idag och då vet jag minsann att valpögonen fungerar.