Min tankar om söta röde boll, som ni kan beskåda i tidigare inlägg (Tidus bio), har verkligen stigit mig åt huvudet. Under dagens stortur längs vattnet med matte blev jag spritt språngande förälskad i röde boll som hade fått följa med. Lillan pep och skrek som vanligt när jag bet och tuggade på henne, hon rullade långt iväg när jag kastade upp henne i luften precis som vanligt tills...plötsligt såg jag hennes blanka gummiskinn som i nytt ljus, en solstråle landade på den röde lilla leksaks varelsen där hon landat i gräset. Och då slog blixten till i mitt hjärta - "Min röde boll" hördes genom luften och sagan blev sann....

Tills matte inte ville med mitt fixerade tunnelseende något mer, för som en diffus skugga bakom mina öron bad hon mig genomföra, den för stunden rituella förbannelsen "loss" (!) Ve och fasa för att lossa från min vackra boll. Men jag var tvungen...till min bollsötes försvar gick jag sedan en 10poängs fot med blicken och huvudet i 90 graders nack-knäck med ett hundleende på läpparna riktat mot min lyckoförspillare till matte. Men förgäves, inte ens mina pip i hallen långt efter att vi kommit in hjälpte. Så söte boll, till vi ses igen - håll ut...

(om natten ska räddningsplaner av lilla boll smidas)