När morgonen grydde, åtminstone enligt klockan (det är lika svart som natten till trotts), var världen täckt av en tjock slöja. Inte ens de mörka träden syntes genom denna vita vägg av snöfall. Stora flingor vräkte ner och var gång snön faller i sådana mängder som idag så förundras jag över hur så oändligt mycket kan vara så tyst. Självklart byltade kära matte på sig för en förmiddagstur med mig, hon såg gott och väl ut som en professionell snödykare. Själv munderades jag med mitt ylletäcke och så bar det av...

Vi kämpade tappert och försökte förgäves balansera i djupa hjulspårsdiken, men snön kröp bara närmare och närmare för var steg vi tog och snart fanns där inga hjulspår mer. Vi var alltså tvugna att ta sats ut i snöhavet...och det var mig en tung simtur. Allt som syntes av mina förnäma lemmar var nu bara huvudet och matte var plötsligt kapad vid knäna. Men trotts detta fortsatte vi att ta oss fram tills musten rann ur oss båda... Å nej, matte höll på att ge upp - duka under för snöhavet. Där hon låg, som i ett hål i snön, började jag frenetiskt att brottas med henne - allt för att väcka glöden åter. Och till min stora förtjusning lyckades jag, som en tapper sankt bernard (eller sankt Tidus) i alpens raviner, få liv i henne igen. Och så forsatte vi så länge vi orkade tills vi siktade "land" (vårt hus) åter ...

/Utmattad snöhavsdykare och räddare i nöden