I morgon i gryningen bär det av, ut i den stora blå sommarvärlden. Snart är jag på språng i vackra landskap. På återseende...

Jag har nyligen kommit hem igen efter ett litet besök hos mattes bror, som under dagen flyttat in i samma trappuppgång som jag. Ännu en flockmedlem inom räckhåll. Vilken propellersvansande lycka som fyllde mig när jag undersökte den nya lägenheten, tänk att en av mina favorittvåbenta finns så nära tillhands från och med idag. Nu är det bara att jag smider vidare på mina planer om hur jag ska nå hans ringklocka, så att jag på egen hand kan besöka honom för en kopp korv eller två...

Ibland undrar matte hur något så sött som jag, en fjärilsdansare, kan förvandlas till något så monstruöst vämjeligt på bara sekunder. Under gårdagen begav sig nämligen eftermiddags strapatserna i storskogen där jag kan rusa lös hela promenaden lång. När vi så närmade oss slutet på denna underbara skogsvistelse fick min excellenta nosradar nys på något alldelens fantastiskt! Kunde, vad jag via nos expertisen anade, det röra sig om det så älskade bajsspat? Den magiska dundersmeten som ingnuggad i pälsen ger machokrafter bortom planeten jorden. Som böjer eventuella rivaler av alla släkten alldelens spaka...Svaret var ja. Där låg den, bajspölen, som fallen från himlen tillägnad mig - mitt eget bajsspa. Den underbara magiska kraften omsvepte mig sedan med hull och hår, sköna spastund, bruna, kladdiga, fina jag. Vad som sedan följde min lilla spastund är dock en historia av annan sort. Mattes ögon färgades svarta och hennes ansikte rött varpå hon morrade åt mig som jag aldrig hört förut...

I nästa stund hamnade jag i en liten sjö som ligger intill platsen för bajsspat. Matte höll mig i princip med pekfingrarna när hon doppade mig hit och dit i den varma böljan. Så skrubbades jag från topp till tå med en försurad vedklabb x antal minuter för att sedan, snarlik en halvdränkt katt, sätta mig i bilen. Men där tar inte den förnedrande behandlingen slut, för sekunden efter att matte bromsat in på vår infart står jag i duschen...

Husse tar sedan vid med de blå saneringshandskarna och forcerar genom min päls med massa shampoo. Som om shampoot skulle hålla samma egenskaper som den magiska och sällsynta dundersmeten, pyttsan...

Efter tre varv med shampoo vågar husse äntligen ta av sig handskarna...

Matte hade inte med sig kameran vid det begågna brottet, men anser att det nog var lika bra för att bespara i alla fall er läsare från diverse kräkreflexer...     

Så det spände i kroppen och varenda muskel darrade, hur mina ögon fixerade dessa mystiska färgglada flygande löv...Så höll jag andan och kastade mig fram, varvade piruetter och levader med viga nigningar och höga courbetter. I en lätta väsens fjäderlika dans svansade jag efter vackra fjärilar, jag gjorde allt för att fånga deras färgprakt. Så stannade tiden för en stund och i mynningen av nuets tunnel syntes mina fjäderlika rörelser sväva fram för det mesta över marken tillsammans med dessa ljuva fjärilar. Vilken vacker syn, tänkte matten som försäkrade sig om att jag inte egentligen nådde någon fjäril...

En klassisk sommardag;

• Gosa gomorron
• Skogstur med Nicki
• Rulta runt i gräset
• svansvifta hemma hos Nicki
• Tokbusa med söta Selma
• Sova en liten blund ensam hemma
• Traska eftermiddagspromenad i eftermiddagssol
• Doppa tassarna i älven
• Äta excellent vovvemat
• Slumra i soffan
• Utföra nattbestyr
• Sova i sängen...

Ännu en dag då jag med råge har tagit fram min sofistikerade gentlemannamässiga sida till mattes ära. Under både promenader och agility aktivering har jag susat runt som på bomullstassar, och trots att jag har luftskrattat i värmen har alla gnällfasoner fått ge plats för mitt mognare jag. Sådana dagar är matte så glad i magen, så inspirerad och så stolt. Hon bär huvudet högt intill mig och strålar "Tidus är världens bästa hund" med jämna mellanrum från sin insida. En resa är tydligen i analkande, vi ska till bergsmassiv, fjordar och fjälltrakter tillsammans, jag hussen och matten. Då gäller det att klämma fram all den värdighet som ryms under den söta fluffighet jag till vardags besitter, och minnas att inte döma hunden efter håren...Så blir mina ögon smalare vid tankar om dessa blå vyer, det bärnstensbruna skimret i iris glimtar istället i gult...Den stora världen är påväg närmare.

Igår när jag återvände hem med mina tvåbenta efter en skön förmiddagsrunda krokade en välbekant doft fast i mig....den var lite lagom söt och utan att ta miste på - Selma! Vilken positiv förväntan som började sprida sig genom kroppen från svanstippen och framåt tills den utmynnade i små pip och glada gnäll. Min berömda nosradar har aldrig slagit fel förr och inte denna gång heller. För när jag trippade trapporna upp till vår lägenhetsdörr så skymtade jag den söta Selma, som på det översta trappsteget stod och tokviftade på kroppen mot oss i glada hundskratt. Vilken överraskning, vad gjorde hon utanför min ytterdörr? Så fick jag klart för mig att hon ju numera bor här hon också, min nya söta grannflicka. Gissa om vi rumlade runt en stund mellan våra lägenheter, ut och in bar det av i full fläng. Allra mest provhoppade vi våra tvåbentas soffor, om vi inte skrynklade ihop diverse mattor...

Fluffar just nu efter en lång och solig dag...