Igår när jag återvände hem med mina tvåbenta efter en skön förmiddagsrunda krokade en välbekant doft fast i mig....den var lite lagom söt och utan att ta miste på - Selma! Vilken positiv förväntan som började sprida sig genom kroppen från svanstippen och framåt tills den utmynnade i små pip och glada gnäll. Min berömda nosradar har aldrig slagit fel förr och inte denna gång heller. För när jag trippade trapporna upp till vår lägenhetsdörr så skymtade jag den söta Selma, som på det översta trappsteget stod och tokviftade på kroppen mot oss i glada hundskratt. Vilken överraskning, vad gjorde hon utanför min ytterdörr? Så fick jag klart för mig att hon ju numera bor här hon också, min nya söta grannflicka. Gissa om vi rumlade runt en stund mellan våra lägenheter, ut och in bar det av i full fläng. Allra mest provhoppade vi våra tvåbentas soffor, om vi inte skrynklade ihop diverse mattor...