Höjer lite på ögonbrynen medan jag sneglar på matten, skulle min blogg verkligen bli en varannandagblogg. De obloggade dagarna bör minsann fyllas med tuggknutar och korv, det är dryga böter för en upptagen matte...En självutnämnd uppmärksamhetspolis som jag vet att huta med batongen (läs svansen) i glada viftningar närhelst inte tiden ägnas åt mig. Tiden jag inte får den tar jag - hur undrar ni kanske; Jo jag kravlar mig sakta närmare matten, mot slutet riktigt hasar jag mig fram. Ögonen tindrar som stjärnor och öronen slokar, kanske kommer det ett ynkligt pip också - uppmärksamhetstörsten till ära - och vips har jag hamnat i mattens knä. Inte på så vis att hon lyft upp mig, jag har krålat mig ynklig och hjälplös hela vägen fram och upp i hennes famn alldelens själv. Kanske något för er tvåbenta att anamma om ni känner er ensamma någon gång...

Hussen och matten skyndade sig hem till mig senast jag hördes av i bloggen. Som Kasper trodde så längtade dem så mycket efter mig att dem inte såg annat än små svartvita hundar för ögonen. Idag däremot fick jag hundäran att följa med när de drog åstad. Fast så mycket till ära var det nog egentligen inte, vi landade min mobila hundkoja (bil) i centrum och sedan tassade vi omkring bland så många ben att jag blev alldelens snurrig. Endast tre äpplen hög blir ett statsbesök inte så mycket annat än ett enda virrvarr av det senaste skomodet. Tacka vet jag då en stunds paus högt uppe på en parkbänk, för var annars skulle en liten Tidus som jag sitta tillsammans med hussen i väntan på matten. Inte då vemodigt bunden vid någon stolpe minsann, och definitivt inte på kalla marken. Faktum är att inget annat utom en tron duger, intill en av de närmsta av undersåtar (hussen) det vill säga. Dessutom tycker jag nog att stolpbundna jyckar bland hundratals ben inte bara är vemodiga utan också delvis modiga i sin ensamhet. För vem vet, kanske luras dem iväg av två okända ben när deras hussar och mattar minst anar...

Hej och hå vad solen sken längs min väg under förmiddagsrundan. Vi promenerade längs vattnet och in i den fjärran skogen på den hemliga skogsvägen. Som jag har rusat och busat med min skugga, Nicki och alla andra businbjudande aspiranter av olika slag som kommit i min väg.

För nu håller jag mig stilla hemma hos Nicki medan matten och hussen är ute i den stora vida världen utan mig...

Visst hade man ork för lite soffbus efter promenaden

Både filten och råttan fick sig en brottningsmatch...

Busblicken hade tagit hela min kropp i besittning

Under den vindhärjade eftermiddagspromenaden stötte jag än en gång på herr igelkott. Rund och uppfluffad rullade han i hop sig när Nicki ville säga hej utan minsta artighetsmanér. Det där med att hysa korv på de vassa taggarna hade han fortfarande inte riktigt tagit till sig. Detta trots att han borde varit mätt och belåten med alla de korvsnärtar människomorfar serverat honom. Men att dela med sig av någon korv var det inte tal om, ihoprullad som han var upp över öronen. Matten förklarade vänligt för mig att herr igelkott nog behöver diverse korvsnärtar alldelens för sig själv nu med den stundande vintern i antågande.

"För sig själv?" undrade jag korsögd, och vilken huvudbry gav det mig inte sedan att fundera ut hur en korv kunde hållas bara för någon själv. Från mitt korvlösa perspektiv det vill säga...

Nu ligger jag intill, med stora tindrande ögon och blickar som tröstar och värmer när matten är febrig och trött. För när hon fryser kryper jag närmare, lägger huvudet i hennes famn och tittar fint på sned. Då känner jag i kroppen hur hennes hjärta hettar så att det bränner under mina trampdynor...och när hon tittar tillbaks på mig säger hennes ögon tack - jag älskar dig, och så skaldar hon för mig;

Fina Tidus clim som får hjärtat att dansa,

ögon att stråla och hoppet att lysa,

Närhelst du leende mot mig svansa,

och kommer till min famn för att mysa

Då ler du mot mig på hundars vackra vis,

jag viskar till dig att du är min vän alltid,

mitt hjärtas stora värme ett kärlekens pris,

en som skänker mig gåvan av nuet i frid

- matte