Jag försöker lära kära matte att hon lider något av spöksjukan. Spöksjukan är den åkomma som gör att tvåbenta hoppar till vid plötsliga uppkomster av saker och ting i vardagen. "Hepp" gläffser jag till av förvåning över mattes oförutsägbara och högst mentala ryck. Sedan säger jag åt henne med mina bästa blickar, att sätta fast fötterna på jorden, ibland använder jag också just vovve ord så att hon ska lära sig någon gång att spöken inte finns... skvätt rädda fjantbenta.