Matte är i sanning en räddare i nöden. För något tag sedan när jag strosade eftermiddagsrundan runt med Nicki, min matte och Nickimatten dök en enveten och väldig hunddam upp i fjärran. Tyvärr rörde det sig om den hunddam av röd setter sort som verkligen avskyr Nicki (och delvis mig, kanske för att jag är i maskopi med Nicki). Så fort vi passerar henne i vanliga fall kastar hon sig med väldiga käftar mot oss så det formligen blixtrar om tänderna. Nicki, den gamle fregatten brukar knapast kasta ens en blick åt sådant oväsen, den balanserade grevinnan som hon är.

Den här gången var dock situationen en annan, den röda tiken kom nämligen farande lös i en väldans fart rakt mot Nicki som gick så fint kopplad följ bredvid sin matte. Den röda tiken kastade sig med käften på vid gavel mot Nicki, men det skulle hon nog inte ha gjort för det avgrundsvrål som på en hundradels sekund följde utfallet var inte av denna värld. En sån monstruös åthutning har knappast hörts i våra kvarter sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Självklart skulle då den röda tossetiken försöka med lilla mig istället, som om hon aldrig hade hört talas om att ge sig på någon i sin egen storlek.

Men min modiga matte hade med hela sitt väsen bestämt sig för att hon inte fick kröka ett hår på mitt huvud, "affekterad" som denna vovve var. Därmed ställde sig matte framför mig hög som en björn, lugn som en tambur och med ögonen fixerade hon settertiken i ett häftigt tvärstopp ca 2 meter från mig. Otroligt, suckade jag djupt där jag kikade fram bakom mattes långa ben...Dusten var uppgjord med matten i främsta ledet. Tikens ägare kom äntligen ikapp och tog fast sin vresiga vovve som nu höll sig i den position ett sådant beteende rättmätigt kräver.

Mattarna pratade lite med varandra och då det i Nickis liv är ca 4 ggr denna tik sticker på henne lös undrade våra mattar om hon kanske inte kunde skaffa en flexi istället. Nicki är som sagt en mycket bastant dam med munkrafter utöver det vanliga i hundvärlden, så alla affekterade hundar som kastar sig på henne riskerar att skadas av dem betar hon besitter...Men settermatten tyckte att hon inte kunde göra nåt åt sin vovves vett och etikett. Stackars röda vovvedam att vara tvungen att hantera omgivningen utan tvåbent stöd...

Hur som helst är jag mycket förundrad över vilka tuffa brudar som omger mig, min matte var verkligen beredd att ta sig en match eller två för mitt väl. Inte för att en mer än dubbelt så stor käftvrålande tik hade varit någon match för mig heller men man vill ju inte smutsa ner tassarna...