Jag försöker lära kära matte att hon lider något av spöksjukan. Spöksjukan är den åkomma som gör att tvåbenta hoppar till vid plötsliga uppkomster av saker och ting i vardagen. "Hepp" gläffser jag till av förvåning över mattes oförutsägbara och högst mentala ryck. Sedan säger jag åt henne med mina bästa blickar, att sätta fast fötterna på jorden, ibland använder jag också just vovve ord så att hon ska lära sig någon gång att spöken inte finns... skvätt rädda fjantbenta.

Ute vräker vårregnet ner, och det har så gjort hela dagen. Fåglar burrar upp sig i buskar och träd, medan annat smått gömmer sig i torra håligheter. Istäcket är fullt av allt regnvatten och släpper när som helst sitt hårda tag om älven. Som våren kämpar sig fram, och snart är verkligen vinterns tid förbi. Fiskmåsar radar upp sig på det tunna istäcket i väntan på öppet vatten, och storspoven har nyss anlänt till vattendränkta vissna gräsfält.

Det blev en blöt promenad denna förmiddag, tillsammans med bästa Nicki och de två människorna. Inte mycket fick jag gjort med det svala regnet piskande över nosen. Men däremot fick jag åter igen träffa söta Selma. Kanske minns ni att jag hittade en underbar jack russell tjej för ett tag sedan, och nu stod hon där igen bländande vackert vit i den grå världen. Så för ett ögonblick dansade vi lyckliga fram, så länge dansen fördes enligt hur en liten hunddam nu behagar...

till vi ses igen.

Regntäcket blev något i det pinsamma laget när söta Selma stod för dörren...

Varma hörna...