Då var pluggmatten igång igen, utan någon som helst verklighetsförankring sitter hon långrandigt fjättrad i sina papperskedjor. Dem som egentligen inte duger annat än tuggande till. Tack och lov har hon nyligen haft en liten hund gnällande vid fötterna, det vill säga jag, i ett försök att få henne på bättre tankar. Att lossa henne från sitt bokfängelse och busa runt med mig. För just nu är världen ljusare än på flera månader, solen värmande och alla fåglar för första gången på året glatt sjungande sina vårsånger. Jorden har börjat titta fram under snön, här och var syns gult höstgräs som nyvaket minns sommaren. Och trädens kronor smyckas från alla håll och kanter av bevingades flätade bon. För att inte nämna alla dem dofter som stiger ur den bara marken, oemotståndligt spännande med vittne om den hårda vintern som varit och meddelanden från en förgången tid. Ja så underbart det doftar, så det drar i mina fyra ben, hur kroppen spritter och nosen donderar hela mitt varande. Nosen som aktiverat sin överlägsna vårradar sliter mig längs stock och sten som nyss tinat fram. Snurrar mig i huvudet och sätter mig i kontakt med mitt åldriga arv av en liten fyrbent canis...