Äntligen har mitt favorit stråk smält fram. Med sig har det tagit dofter bortom denna värld, så under förmiddagen fingranskade jag området tillsammans med bästa Nicki. Det var som att röra sig genom ett krokodilträsk, en och annan gång blev jag lite förskräckt över främmande föremål som mycket väl skulle kunnat ha stora blänkande tänder. Men det lät jag minsann alla potentiella krokodiler höra - att Tidus Clim den lille black and white fang, inte är någon att leka med.

Efter en timmes mulet spatserande kom vi till sist hem igen, trötta i benen av den eländiga terrängen. Men innan vi gick in kastade jag en blick på tanthunden smulan (13år), min söta granne som absolut inte vill leka med mig. Där hon satt och filosoferade intill sin lika gamla men söta matte...hejdå smulan, nosade jag i vädret, och så var promenaden slut för den här gången.