Idag blev förmiddagsrundan längs betongen i området. Fast för det mesta försökte jag hålla mig till allehanda dikeskanter där jag med en noshörnings kaliber kraffsade fast min vackra doft i marken. Hårdare än hårdast rev och slet mina fyra små knappnålstassar i mossen. Jag sprätte minsann i en sådan grad att det längs vägen efter oss lämnades en hel del småkvist och barrbråte på den nysopade asfalten. Så tänkte matte högt; "tänk att någon så liten kan göra något så mycket"...För er som inte vet det har jag under vårtiden hedrats med den välkända benämningen snurre sprätt.

Väl hemma igen och utvräkt på köksmattan tar jag nu en trygg och go lur, långt bort från den förrädiska isen...