Vid mer än ett tillfälle, under de senaste av mina förmiddagseskapader, har vi blivit skuggade av en mystisk hanhundsliga. Hypnotiserade (herre)lösa hanar har blockerat vår väg och förföljt oss vid enskilda tillfällen. Tur då att Nicki funnits till tass, hon har med sina mest bestämda blickar banat vår väg och talat om för varje lycksökande hingsthund att ingenting finns att hämta i vår flock. Dessa hypnotiserade herrar av hundsläktet, gör mig en aning nervös med sina tunnelseende ögonkast...Ibland känner jag mig utmanad, nästan hotad och det spänner lite i kroppen. Står jag i deras väg till att finna potentiella tikar så dem stirrar...? "Come an om ni törs", viskar jag mellan tänderna... Hur naglar dem mig inte i sina törstande blickar efter ännu mer av de dofter som driver dem till vansinnets rand. Så minns jag vagt, hur jag själv en gång i tiden härjats av tikdofternas förrädiska vanmakt som ibland driver hundar i döden...Det finns en hel del stora vägar där vi bor. Men dessto mindre ansvarsfulla hanhundsägare, tack och lov dock med en hel del undantag...