Idag har jag passerat herr igelkottes farstu. Han vaggade nonchalant iväg vid min så förhoppningsfulla närvaro. "Så lagom fräckt", gnällde jag besviket efter honom. Ska man då aldrig få säga hej, eller rulla lilla igelkotten en bit om man nu med tassen på hjärtat verkligen skulle våga. Igelkottar är inte som andra hundar med sina vassa taggar, lite lagom lömska skulle jag vilja påstå. Först bjuder dem till lek med sin fantastiska doft och inte minst sin trevliga bollform. Men när man väl närmar sig så vänder dem alla taggarna utåt...vad fals?

Om en liten hund fick bestämma skulle en herr igelkotts, vars farstu så regelbundet passeras, taggar vara prydligt besmyckade med alla de tänkbara sorters korvsnärtar. Kanske skulle vi kunna sitta tillsammans på kottens lövbeströdda farstu och avnjuta alla dessa snärtiga läckerheter tillsammans, utan en massa korvlösa taggar utåt...