Ibland är det nästan så att jag förväxlas med en liten silverräv om jag inte misstas för att vara en liten sparv. Idag var en sådan dag, då jag och matten lekt agility hemma hos Nicki. När jag sackar mellan slalompinnar ter jag mig som ett grått bokstaven s, för att inte tala om när jag ränner genom tunneln. Som en präriehund flyger jag genom nylongången för att finna utgången på andra sidan och sätta sikte mot hindren. Där tar den sparvartade delen av mig vid i form av fina flygturer över hindren och genom ringen. Det gäller för matten att hänga med i svängarna, och också att hålla nere mitt så överlägsna tempo. "Andas djupt" säger hon med tyng i stegen för att dämpa mig. Jag, ett grått streck som i ljusets hastighet sprutar fram likt en målsökande missil. Tur för matten att hon inte blinkar under leken, för då kan hon plötsligt hitta mig redan färdig på andra sidan banan...

Just pågrund av min så markanta förvandling till en sparv och en liten silverräv under agilitystunderna så brukar jag få träna på att göra banan i gångtakt. Att promenera den runt kan tillgäggas är mycket svårare än att avancera den enligt blixtens manér...