Dagen började på ett rosa moln, genom en skir slöja dansade jag med söta jack russell Selma genom storskogen. I graciösa fyrsprång snurrade vi genom skogen tillsammans med solens varma leende på våra ryggar. Vilken söt Selma, vilken älskad vän och hur skrattade vi inte med blänkande tänder i breda flin. Hela skogen blev en glittrande manege där piruetter och tenduer varvades med hasor i viga nigningar. Vi dansade den dans som bara fybenta kan, och som i en dimma syntes våra tvåbenta någonstans intill...

Under eftermiddagen blev dock det rosa moln jag trippat runt på sedan förmiddagen som uppätet. Liksom resten av mina skära innanlår. Knotten kläcktes i miljoner denna eftermiddag belägen i stiltje. Vilken hiskelig klåda, drivande och rivande jagade den mig i säng ganska tidigt. Tack då kära matte för att du smorde mig med aloe vera som svalkade den svidande klådan...

Idag har jag passerat herr igelkottes farstu. Han vaggade nonchalant iväg vid min så förhoppningsfulla närvaro. "Så lagom fräckt", gnällde jag besviket efter honom. Ska man då aldrig få säga hej, eller rulla lilla igelkotten en bit om man nu med tassen på hjärtat verkligen skulle våga. Igelkottar är inte som andra hundar med sina vassa taggar, lite lagom lömska skulle jag vilja påstå. Först bjuder dem till lek med sin fantastiska doft och inte minst sin trevliga bollform. Men när man väl närmar sig så vänder dem alla taggarna utåt...vad fals?

Om en liten hund fick bestämma skulle en herr igelkotts, vars farstu så regelbundet passeras, taggar vara prydligt besmyckade med alla de tänkbara sorters korvsnärtar. Kanske skulle vi kunna sitta tillsammans på kottens lövbeströdda farstu och avnjuta alla dessa snärtiga läckerheter tillsammans, utan en massa korvlösa taggar utåt...

Idag har jag haft en egen dag med min älskade husse. Vi har lekt som ena tokgrabbar och nu är jag riktigt trött. Så en stilla hundsuck av belåtenhet över dagen som varit, och gonatt stora värld...

Nu när människans fotbollsfanatism har vaknat till liv passar jag på att "surfa på vågen". Är det något jag och matte delvis har gemensamt så är det runda bollar, hon ser dem i tv rutan eller försöker sig på att dribbla mig. Och jag jagar dem för det mesta i högsta övermod. Då jag inte erhåller en höjd så mycket högre än tre äpplen, så är fotbollslekar en aning våghalsiga. Bollen består ju av en större massa än jag gör, men knappnålstassar till trots, så behärskar jag de mesta av Mezzis tekniker. Vilken vm spelare skulle ha någon chans mot mig, jag som föddes i en svartvit matchtröja. När det kommer till fotbollslekens instinktiva reaktioner erhåller jag en tämligen ärofylld särplats bland tvåbenta. Då mina smala rovdjursögon inte undgår ens den mest avancerade av vm fintar...

Det blev storskog i glada fläng under förmiddagen...

Och finaste följ under eftermiddagen, med undantag för lite igelkottjakt då förstås...

Vid mer än ett tillfälle, under de senaste av mina förmiddagseskapader, har vi blivit skuggade av en mystisk hanhundsliga. Hypnotiserade (herre)lösa hanar har blockerat vår väg och förföljt oss vid enskilda tillfällen. Tur då att Nicki funnits till tass, hon har med sina mest bestämda blickar banat vår väg och talat om för varje lycksökande hingsthund att ingenting finns att hämta i vår flock. Dessa hypnotiserade herrar av hundsläktet, gör mig en aning nervös med sina tunnelseende ögonkast...Ibland känner jag mig utmanad, nästan hotad och det spänner lite i kroppen. Står jag i deras väg till att finna potentiella tikar så dem stirrar...? "Come an om ni törs", viskar jag mellan tänderna... Hur naglar dem mig inte i sina törstande blickar efter ännu mer av de dofter som driver dem till vansinnets rand. Så minns jag vagt, hur jag själv en gång i tiden härjats av tikdofternas förrädiska vanmakt som ibland driver hundar i döden...Det finns en hel del stora vägar där vi bor. Men dessto mindre ansvarsfulla hanhundsägare, tack och lov dock med en hel del undantag...

Idag har jag struttat kvarteren runt med hela flocken inklusive söta Ebba. Vi har taxrusat som dårar över ängarna fulla av sommarglädje och Ebba har visat ytterligare några varianter av taxrullningens ädla konst. Men så kom eftermiddagen till sist och Ebbas vistelse hos oss hade nått sitt slut, för den här gången. För tack och lov bor hon ju inom lagom sniff avstånd, nämligen så förträffligt till som mitt emellan mig och Nicki. Men innan hon gick viskade hon på hundspråk, att jag upptagits i taxarnas hemliga sällskap. Ett sällskap vars mission bland annat består av att sprida det mer avancerade rullandet över vårt avlånga land. Och det är minsann inte vilket rullande som helst, utan ett totalt baserat på en livsnjutares impulsiva bejakande av välbehagets inflytelser.

Hejdå Prinsess Ebba tills vi ses igen...

Dagen har såklart tillbringats vid Ebbas sida...

Tassar och pussar ven genom luften i förmiddags...