Då det var ett mänskligt råspektakel natten till den 1 Januari gick jag "under jord", inte för att jag ens lyfter på ögonbrynen intill bomber och granater utan mer för att jag hör till ett släkte som inte räknar år och därmed inte heller förstår nöjet i sådana rabalder. Jag höll till hos den vackra Nicki nyårsnatten och tillsammans snarkade vi ikapp under tolvslaget, ett förkroppsligande av vår ståndpunkt alltså.

Idag har matte dock återgått till sin normala sans och tagit mig med ut på årets premiär av isvidden! Äntligen fick jag rusa med vinden utan en kullersten i sikte, utan ett hus i vägen för naturens vackra drag. I full fart kom snö och blåst närmare för en stund, lekte med oss för att ca 45 minuter senare stanna utanför ytterdörren...