Ute stormar blåsten och kråkorna fram. På himlen syns nämligen tjugotalet kråkor virvla runt i total okontroll likt rugbybollar kastade i ett vindarnas kaotiska spel. Det försöker febrilt ta sig i "land" till första bästa träd men för det mesta förgäves. Stormen viner näst intill igenom husets tjocka träväggar och nyligen inkommen från det äventyrliga vädret där ute håller jag mig nu stilla under köksbordet.

Det blev inte direkt en promenad i kaliber av en vandring men ändå en lagom sådan denna förmiddag. Både husse och matte offrade sitt eget välbefinnande för att ta med mig ut i snöstormen som bokstavligen rev dem iskalla i ansiktena. Dränkta av vind och snö pulsade vi gatorna fram, alla tre, likt bestigare av världens högre berg. Snön klämde sig in i alla av de minsta vrår och lade en tjock mask över mitt ansikte, så till en grad att jag till sist såg ut som en döskalle med svarta skrämmande hål för ögon och nos mer än någon söt liten hund. Inte för att mycket syntes ute i vindens snöinferno, knappt våra egna ben...

Men trotts väder och vind fanns självklart plats för glädjefull lek mellan tre vänner. Framfarandes i vinden blev våra steg lättare och i våra hjärtan lyftes vi till skyarna med svaga minnen om trädens svajande väntan på sommar...