Efter att under en lång tid ha skött mig som en belevad gentleman tyckte jag under förmiddagen att det var dags att återgå till små skitars retsamma förening. Så mitt i godan ro traskandes på isen med matte, husse, människomormor och Nicki fick jag se en avlägsen kusin i fjärran (ca 250 m bort) Och till min stora förvåning (och husse och mattes) över hur lätt benen bar mig bort från min flock skenade jag plötsligt iväg tills jag var framme vid denna främling, totalt döv för något om helst som hade med husse och matte att göra där de syntes som små prickar vid horisonten. När jag grymtat runt denne finska vallhundsvalp/unghund en stund jagades jag förskräckt tillbaka hela vägen av honom till min flock. Matte förklarade morskt att nu skulle jag stå still varpå hon tog fast mig för en stund, men när vi sedan återkom till denne hundvalp/unghund och hans matte så fick jag ändå springa lös med honom för att kanske leka en stund. Men det var egentligen inget vidare, beklämd av hans omåttligt burdusa framfusig bus/brottning och mitt ungdomens utmanande slyngliga grabberi så blev det mest bara en massa gläffsande och "håll dig på avstånd/kan du lugna ner dig" attityder. Tonårigt hundherravälde blir lite för mycket åt mitt clementin formade huvud ibland, någonting mullrar i kroppen och det är inte längre endast oskyldig valpwrestling som nalkas...i alla fall inte med den av mitt släktes okastrerade hanar, dem luktar så hiskeligt stark och överlägset, ibland, något att ängsligt reta sig på (då jag ju för inte så länge sedan blev av med denna fysiska överlägsenhet)... 

Nåja, tänka mindre och sova mer för nu - Mycket trött och utmattad somnade jag nämligen direkt vi kom innanför dörren