Snart ska jag bege mig tillsammans med både husse och matte till stadens kärna, centrum i människomun. Dårlandskapet i hundmun, för inte en viskning av naturens tysta sång tränger igenom den bedövande blandning av allting som skrider där; Musik, motorer, människoröster, reklambrus, färger, former, och en explosion av dofter (nyanserna piss, rök, snus, avgaser, snabbmat och i vissa fall olika parfymsorter är vad som nosas mest). I vissa fall kan man uppnå doftupplevelser, bokstavligt talat, utom denna värld (med naturen som utgångspunkt), men också vedervärdigheter för att inte tala om det rungande tempo alla tusentals forserande människoben sätter i huvudet på små hundar. Då och då glimtar det till en apatisk släkting (eller är det en cykel med päls på?)fastknuten i en stolpe någonstanns i sorlet, tyst i kylan så troget väntandes på ett par av alla de hundratals ben som rappt passerar förbi. Ibland kommer benen så nära att de nästan trampar på en, eller knuffar till en i sidan. På denna gudsförgätna plats är respektfulla livsutrymmen mellan olika arter, eller inom arter, totalt glömda. Det råder en tunnelseende ruljans längs de stora gågatorna, där ironiskt nog också de underbaraste doftansamlingarna fastnar. Det finns så att säga alltid något gott i vad som verkar ont. För när vi passerar där, illa kvikt, så drar jag in alla tiders doftdata till arkivet i nosradarn. Men något omtumlad blir jag, nästan yr...