Har för inte så länge sedan tagit mig helskinnad in i värmen igen efter en snöstorm i klass med flygande småspik. Men som trogen följeslagare är det bara att trippa på bredvid den utvalda människan i ur och skur. Vilket drar mig till minnes berättelsen om Hachikō som min kära hundmamma brukade viska mig till söms med...