En förgången hingsttid;

Idag är det inte många dagar kvar innan det är precis två månader sedan jag blev av med en gnutta av mina ädlare delar. I sanning har jag fått ett fridsammare liv. Innan det fruktade ingreppet, vet de av er som förljer min blogg, var jag rent ut sagt furiosisk under diverse upptåg i utomhus världen (innomhusvärlden också för den delen). Så fort eventuella tikaspiranter närmade sig, må det ha varit tvåbenta, fyrbenta, plastbenta, eller träbenta så formligen exploderade miljontals olika doftmolekyler i min nosradar vilket drev mig till vansinnets rand, jagad av alla intryck. Min mage låg ständigt i för skvalpande kölvatten, och många gånger spydde jag om jag inte hade diarré.

Min blick var också en annan, skymd av machoväldets skugga och jag hade inte alltid ett så oskyldigt uppsåt...

Men det var då det...

Idag har skuggan lämnat min blick till fördel för en valpigare uppsyn. Buset rullar för det mesta, mycket lyckligt och oskyldigt, i mina ögonvrår. Jag blir inte längre knark-hög av dofter i min omgivning och oavsett vilka sorts ben som håller sig intill mig så känner jag mig tillfreds i både nosradar & mage. Livet leker bokstavligt talat fram utan stressade tankar om tikar, blommor och bin.