Matte har mist det sanna varats vett de senaste dagarna, därav min bloggfrånvaro - skolan med dess absurda bestyr skenar iväg med henne hängandes i illusionens tyglar. Men tack och lov ägnar hon varenda minut bortom böckernas våld tillsammans med mig :) Det har blivit timlånga promenader i frostbitet gräs och äventyr in till staden.

Men för dagen avfyrades jag i skogen bortom husen där jag tidigare innehaft rekord i nedskvättna tallar. Den titeln är med besked förbi och jag lämnar den därhän till mer fanatiska hundherrar. Det var en underbar höstdag med endast 5+ grader och strålande sol. Men den vackra omgivningen blev bara mörkare och mörkare ju längre in i skogen vi kom, och snart hängde träden kusligt lågt över min rygg. Knotiga, daskgrå och förvridna av hårda vintrar petade de mig avundsjukt i pälsen längs stigen. Med dem bara barkkropparna har jag full förståelse för deras missnöje, för vad är ett knippe skägglav mot mitt präktiga svall. Men den åsikten höll jag tyst för mig själv när grenar föll i min väg.

Plötsligt hördes ett spöklikt kraxande (!) Jag stelnade till, ironiskt nog som en fura, och lystrade ut bland träden. Matte stod intill och kändes lugn och trygg till min lättnad. Ett svart spöke slog plötsligt upp vingarna hoandes och kraxandes alldelens intill - Hjälp matte - och jag tog skydd intill henne nära nog för att riskera ett avslöjande av mitt fallande mod. Det svarta spöket ekade iväg mellan träden och matte såg överförtjust ut (till min förvåning); "En korp lille hund" utbrast hon - "bäraren av förändring". 

Äventyren under promenaden tog inte slut med missnöjda träd och svarta spöken, i vår väg reste sig också en (lika plötsligt som alltid i mörka skogar) gigantisk gråbit (!) Jag röt till åt honom att passa sig men snart var matte framme vid det mystiska väsendet klappande dess sidor. Ånej matte - försökte jag intensivt få fram - bli inte uppäten nu. Men ingenting hände...Gråbiten var inget annat än en förtorkad stubbe, en minnes stump av ett förgånget träd som jag stolt skvätte ner efter att, i min värld, ha besegrat dess hemlighet. Jag genomskådade galant den monstruösa skepnanden som inget annat än just en stubbe, (*harkel* helt oberoende av matte.)

Nåja stora värld, nu åtegår jag för dagen till lyans trygga vrår, med nya kunskaper om både gråbit, svartspöke och avundsjuka träd...