Dagen har totalt sett förhållit sig någorlunda mystisk. Det började med att vi steg upp en timme försent enligt mina, och naturens, ackurata beräkningar. Men tydligen är ett skruv på klockan i människors värld något som kan förändra tidernas gång, vilket i sig borde inge en antydan om att den mänskliga mat och sovklockan inte är annat än ett påfund för den, som tidigare nämnt, trodda kontrollen över vardagens förlopp. I min värld där tiden endast består av ett nu i variation av naturens röst, ljus, eller mörker så visste jag att nu var det dags att gå ut. Men matte låg som en sten i sängen fullkomligt okontaktbar. När hon väl åtefick sin sans var världen ute alledelens mörk och regnruskig...En hel del av min bushets glöd släcks under mörka och regninga dagar som denna och föranleder att jag hellre håller mig pyrande intill mattes sida. Nu känner jag det i luften, ser det på träden, och luktar mig till det - att mörkertiden är här svart och blöt, men också en god vän till den gamle och ljuse vinter. Skynda dig nu kalla snö, som torkar mina tassar och lyser upp vägen under svarta himlavalv...

Efter att ha genomlevt två ytterst svala och blöta långpromenader idag återgår jag nu till min konstfäll i husets varmaste hörn. Kanske drömmer jag om sommartiden åter med de ljusa sommarnätterna och brisen över luleå älven...