Nicki och jag har haft en hejdundrande förmiddag. I skogens alla hörn har vi nosat, kissat och busat. Det blev en ordentlig långtur så att stackars matte sedan ska orka med färdigställandet av sin uppsats. Appro på fantastiska Nicki;

Allt som Nicki gör det gör jag också. Nosor hon så nosar jag tätt intill, kissar hon någonstanns så får jag använda hela min pricksäkerhet för att träffa samma fläck med min stråle, springer hon så rusar jag ännu lyckligare intill. Hon är min livs stora idol, min lärare och min vän. Det enda jag inte riktig förstått att ta efter av henne är de lyckorullningar som spurtarna varvas med. Hennes unika lyckorullningar tycks vara något av en känsla som hon genom sin kropp manisfisterar, en känsla av bubblande och sprittande glädje som måste gnuggas av på omgivningen för att inte rinna över. Under en lyckorullning kastar hon sig ur hög fart som en potatisäck på marken, och så rullar hon som en tokdåre av glädje.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå vad jag ska ta mig till under ett sådant burdust uttryckssätt som den finkänslige lille silverräv jag är. Därmed brukar det sluta med att jag istället passar på att börja brottas med henne för att hennes lycka ska återgå till mig. Dessutom har jag hört att man ska passa på när man har chansen (d.v.s. när hon ligger ner)

Det sägs föresten att Nicki är en landuppstigen drottning av leopardsälar, och vem vet...,