Efter en ofantligt lång och händelserik dag i går somnade jag utan att orka förtälja för er läsare vilket äventyr gårdagen var. Så här ska ni få höra;

Matte med sitt förgrymmade tentapluggande dumpade av mig hos Nicki och människomormor för bl.a en strapats i storskogen. Där mötte vi ett par gamla skrupna människor, äldre än damen Nicki vad jag förstod. Den äldre damen i sällskapet sjöng en liten visa för mig om små vovvar ute i världen och jag lyssnade storögt med öronen på högsta volym.

Senare under dagen kom matte äntligen tillbaks för att hämta mig vidare ut i världen. Vi stannade på en, för mig, avlägsen plats. Och där i horisonten uppenbarade sig tre stycken kusiner vars dofter jag hade svaga valpminnen av. Matte släppte mig och sa varsågod vartefter jag satte fart "stor" och stolt mot dessa släktingar. Men så när jag närmade mig insåg jag plötsligt till min smärre fasa att en hel hund & människor flock ju var påväg rakt mot mig i full fart (!) - min storhet krympte gensat ner till tassulorna och jag satte av i vilt flyktsken! Medan jag rusade halvt för livet upptäckte jag plötsligt att en rödbrun gammal bekant fanns vid min sida - han busade intill mig med ett leende på hundläpparna och hans doft var bara underbar. "vad är det här för rolig lek" undrade han, så rycktes jag alltså tillbaka till en glädjande verklighet och hälsade glatt på alla vovvevänner. Sedan fortsatte vi vägen fram i fullt bus! Jag och Bruno, som den rödbrune lille herren heter, lekte oss oövervinnerliga över ängarna. Vi rusade snabbare än någon av våra människor och framförallt än de två hundpensionärer somn också tillhörde gänget. Det var en underbar stund där flocken sannerligen forserade omvärlden starka och stolta.

I vår väg passerade vi människogrupper i full jogging, andra vovvar i koppel och kanske det mest spännande - en liten ankdamm med en ytterst tunnt istäcke. Vad jag har lärt mig här i världen så är istäcken sådant man kan gå på, så glada i hågen gjorde jag och Bruno en liten lov ut på den mm tunna hinnan - Då blev det liv i människornas runda ansiktsluckor - "kom HIT" fick vi hojtat åt våra känsliga öron, men självklar mattar vad gör man inte för en snärt blodpudding. Tack och lov var ankdammen som en liten "dockpöl" för våra människor så egentligen var det aldrig någon större fara på taket med den saken, lite till min och mrBrunos besvikelse, då vi nämligen tillhör sorten spänningssökare.

Nåja trött och blöt begav jag mig till sist hem med kära matte, så tackar för dagens all lek söta Silla (9år golden), Viggo (5år collie) & underbare Bruno (ca2år dvärgpinscher).