Under en alldelens fantastisk eftermiddagpromenad, vid vattnet intill en orange solnedgång, passerade en liten skock flygande signalhorn min väg. De susade förbi i en väldans fart medan de sinsemellan signalerade i en bruten, och väldigt korthuggen fanfar. Mystiska varelser det där, tänkte jag, med kroppar som trumpeter av vitaste fjäderbeklädnad liknade dem inget annat instument jag någonsin stött på (vilket i och för sig är begränsat till husses bastanta trumset som jag aldrig kommer att få höra ett slag från p.g.a min angenäma hörsel, överlägsen människans). Länge studerade jag skocken och försökte åtminstone förstå den tills den försvann in i den glödande solnedgången och världen åtegick till ett något vettigare tillstånd.