Tidigt på morgonen liftade jag i husses famn, ut på gräsmattan. Det var dags för mig att som vanligt försöka krama ut en del hemligheter ur mitt innanmäte. Det blev en briljering som husse och matte sent ska glömma. Till deras stora förvåning (och min) riktade jag nämligen en fin stråle mot ett träd ståendes på tre ben! Utan problem fortsatte jag att måla ner upphöjda föremål med detaljerad finess, en konstform totalt underskattad. Äntligen kan man kissa som hundfolk igen, med avvägd precision och benet i luften. Nu slipper jag förnedra mig i valp(kastrerings)position igen, stora herren som jag är.