Ännu en kväll faller över hustaken i Tiduskvarteret, vilka under sig döljer trötta tassar som vilar tillsammans med mattar och hussar.

Dagen har varit lång och handlat precis om vad den brukar i den vardagligare av mina vardagar. Inte särskilt jetsettande till förtappade människosjälajägares förtret, men en dag full av frisk luft räcker långt för kärleksfulla små hundar. En lång tur med både husse och matte tillsammans med människomormor och Nicki under förmiddagen, varvat med fyrsprång över isen i så väl dagsljus som mörker. Nu väntar korvlandet på min, sin konungs, nattliga återvändo full med förpliktelser av det smakligare slaget. Generös ransonering av salami, köttbullar, och diverse prickigkorvar ska utdelas i detta drömmars land till stor som liten, sparv som vovve.

Ibland spritter det så mycket i kroppen att inte en tå kan bli stilla, svansen ruskar som en elvisp i grädde, öronen klipper i luften och hela kroppen bjuder in till tivoli Tidiusum! Soffan blir till fritt fall och hela lägenheten en bergochdalbana, upp och ner, under, runt, över och igenom ränner jag lekfältet fram - bland färglada mattor, mjuka studsmadrasser, marsvinsattraktioner och vilda mjukisdjur. Efter x antal åk svalkar jag av mig med hundläskande vattenblaske och läcker skinnslickepinne, för att senare inta ett av hemmets mjuka vrår...

Precis som alla, av mitt hundsläkte, så vet jag hur man under soldansen håller solen i tassarna. Hur man innerligt nuddar i den så att dess strålar rör vid marken precis där ens kära människor ska vandra fram.

Hela dagen lång har jag hållit till hemma hos Nicki, tillsammans med hennes människor (d.v.s. mattes föräldrar). Jag har i synnerhet ställt in mig hos människomorfar som alltid kliar mig så länge jag vill och smyger till mig något gott om jag så ber. Dagen har med andra ord varit riktigt bra trotts mattes frånvaro, vilket jag tackar det hundmedvetna nuet för.

Trotts att mattes huvud är fullproppat med arbetsrätts relaterade begrepp så har hon haft en hel del plats åt mig i det. Under dagen har vi, i vår historia tillsammans, efterlämnat oss två mysiga långa vinterpromenader. Jag har passat på att busa med henne osedvanligt mycket för att hjälpa henne att tömma det överfulla huvudet en aning. Helt enkelt ruskat om för att påminna henne om hur högst vansinnigt onödig den administrativa människokunskapen egentligen är, den i hundmun "påhittade kunskapen." För kära matte, hur har du tänkt att det ska gå att tugga på den? - äta den? - sova på den? - leka med den? - och egentligen också älska den som en vän?

Nå kära matte, med det i beräkningen antar jag att du får lite mindre fullproppat huvud...

Under morgonen har jag gett matte mina bästa blickar, hon har minsann att stå i med sitt överhopade pluggande...

Stackars matte med så mycket att hålla i huvudet, själv föredrar jag analysen av diverse lukt stråk. Men tills mitt hund"skol"arbete med detta börjar under förmiddagsrundan väntar jag snällt i soffan tills det är dags...

Efter att under en lång tid ha skött mig som en belevad gentleman tyckte jag under förmiddagen att det var dags att återgå till små skitars retsamma förening. Så mitt i godan ro traskandes på isen med matte, husse, människomormor och Nicki fick jag se en avlägsen kusin i fjärran (ca 250 m bort) Och till min stora förvåning (och husse och mattes) över hur lätt benen bar mig bort från min flock skenade jag plötsligt iväg tills jag var framme vid denna främling, totalt döv för något om helst som hade med husse och matte att göra där de syntes som små prickar vid horisonten. När jag grymtat runt denne finska vallhundsvalp/unghund en stund jagades jag förskräckt tillbaka hela vägen av honom till min flock. Matte förklarade morskt att nu skulle jag stå still varpå hon tog fast mig för en stund, men när vi sedan återkom till denne hundvalp/unghund och hans matte så fick jag ändå springa lös med honom för att kanske leka en stund. Men det var egentligen inget vidare, beklämd av hans omåttligt burdusa framfusig bus/brottning och mitt ungdomens utmanande slyngliga grabberi så blev det mest bara en massa gläffsande och "håll dig på avstånd/kan du lugna ner dig" attityder. Tonårigt hundherravälde blir lite för mycket åt mitt clementin formade huvud ibland, någonting mullrar i kroppen och det är inte längre endast oskyldig valpwrestling som nalkas...i alla fall inte med den av mitt släktes okastrerade hanar, dem luktar så hiskeligt stark och överlägset, ibland, något att ängsligt reta sig på (då jag ju för inte så länge sedan blev av med denna fysiska överlägsenhet)... 

Nåja, tänka mindre och sova mer för nu - Mycket trött och utmattad somnade jag nämligen direkt vi kom innanför dörren

Just nu sträcker jag ut som en prins på min egen ryamatta. Utslagen av isviddens ändlöshet ska jag nu somna tills morgondagen gryr. Hela två gånger, under dagen som gått, har jag haft äran att rusa så långt och så fort som någon liten hund kunnat önska sig över den vida vintervyn... och detta till vintergudens milda leende av 0 grader!