Mina böner blev besvarade, för när jag och matte skulle ta oss igenom förmiddagens utomhus strapatser så visade termometern - 20, fortfarande kallt men som rena vårdagen jämfört med - 30. Och det blev en spännande sväng full av bus och hundföroreningar, jag lackerade var och varannan snödriva med vacker gul hundgraffiti till en hel del människors vardagliga förtret. Men håll till godo - ni vars tankar tillhör motståndsrörelsen mot den gula snön - om inte allt för lång tid är våren här och den smälter bort, går tillbaka till var den från början kom från.

Bara en stund efter den vintersköna promenaden kom min Nicki vän och hälsade på hemma hos mig. Stora, tunga, goa hunddam att bita och hänga i öronen på. Att tumla i famnen på och brottas med, tills jag blev alldelens trött och Nicki och hennes matte begav sig till sitt igen, och jag somnade på den gröna mattan...

Ännu en dag under - 30 strecket, och därmed endast snabba poop missioner till världen där ute. Kanske mildras snart kung Bores stilla raseri så att små hundar kan få längre varande dagliga upplevelser av den älskade naturen. Så till ylande önskan;

   ...Oooo du store vintergud

Jag tackar dig för vida vita vidder, svala sköna vindar och glittande skyar.

Men ooo du store vintergud mildra din hårda hand över vovvars ryggar. Låt ditt leende lägga sig över den molntäckta solen, stryk ditt finger längs små fåglars kinder och håll fast den djupa snön under våra tassar,...

- 31 ute nu och sjunker...

Så jag tror jag går i ide...   gonatt...

Idag vaknade jag till äran av minus  - 28-29 grader! Om jag dansat på två ben under vinterns tidigare kyla, så höll jag tassarna högre i vädret än någonsin tidigare under dagens korta sväng. Tack och lov för mitt ylletäcke under det tjocka vintertäcket, varma skapelser mot pälsen. För trotts att jag har en vacker vinterskrud så håller den inte för dessa polarartade klimatsituationer, dvärgnordiskt hundarv till trotts.

Eftersom den enda lilla energi jag tappade under den korta turen var min kroppsvärme utsugen av kylan så insåg matte att det var dags för lite innomhus aktivering istället. Hon snittade upp några bitar av den älskade blodpuddingen som hon sedan, under min stolta väntan, gömde i husets allra mest otillgängliga vrår. Och sedan gav jag nosradarn fritt fram - och på ren autopilot drog den mig längs alla håll och kanter inställd på frekvensen blodpudding. Det tog många långa minuter att hitta alla livrädda små blodpuddingsnittar, innan de hamnade i min mun. Matte stängde också in några blodpuddingbitar i en tom toapappersrulle som hon sedan lät mig ivrigt befria. Och jag till och med underlät mig att gorma på med diverse tricks bara för den tindrande blodpuddingens skull. Sedan gav matte mig den lille godispluttande bollen, som poopar ut gobitar när jag skrämmer den med nosen..mmm. Mätt och trött tar jag nu en vinterlur inne i värmen...

Under den senaste tiden har jag som, i ett tidigare inlägg, bekant attackerats av snöfolket. Och trotts mina otaliga segrar och utrensningar av dessa inkräktare så blir dem bara värre! Kanske måste dem helt enkelt ta till sitt tyngre artilleri för att tro sig kunna vinna våra strider. Faktum är att dessa små snösoldater helt utraderat mitt långa hundtålamod och matte har därför fått rycka in på fronten. Med "snöfolksdräparen" har hon farit fram längs min päls, och i synnerhet runt min akilleshäl - mina tassar. Hon har totalt förstört deras permanenta läger av långt tasshår och äntligen är jag lämnad ifred....phew

Dagens långa promenad blev alltså i behaglighetens och fredens tecken.

Kom och spring med mig,

rusa och kasta snö

jag leker med dig

Vi befinner oss på vinterns ö...

Och träden sträcker sig efter oss

kittlar över våra kroppar

släpper sina starka rötter loss

Dansar med sina höga toppar...

Men ingen hinner med

Vinden bär oss långt bort

Över den vita tidens hed

för i hjärtat är vi av samma sort…

Tidus Clim

Då det var ett mänskligt råspektakel natten till den 1 Januari gick jag "under jord", inte för att jag ens lyfter på ögonbrynen intill bomber och granater utan mer för att jag hör till ett släkte som inte räknar år och därmed inte heller förstår nöjet i sådana rabalder. Jag höll till hos den vackra Nicki nyårsnatten och tillsammans snarkade vi ikapp under tolvslaget, ett förkroppsligande av vår ståndpunkt alltså.

Idag har matte dock återgått till sin normala sans och tagit mig med ut på årets premiär av isvidden! Äntligen fick jag rusa med vinden utan en kullersten i sikte, utan ett hus i vägen för naturens vackra drag. I full fart kom snö och blåst närmare för en stund, lekte med oss för att ca 45 minuter senare stanna utanför ytterdörren...